Saturnus ansågs af de gamle såsom skördens gud och afbildades med en skära i handen. Egentligen synes han hafva varit en personifierad bild af jordens fruktbarhet, hvars maka är Ops (den rika eller fruktbara). Dessa båda äro uttryck för samma kraft: guden för kraften tänkt såsom manlig, gudinnan för dess qvinliga sida.
Picus och Faunus synas, likasom ock Mars, hvilken är gemensam för Latiner och Sabeller, egentligen vara jordgudar eller s. k. chtoniska makter. Hvad vi förut yttrat om olika sätt att föreställa sig gudarne har sin fulla tillämpning på den Romerska uppfattningen. Dess gudar framträda icke såsom sjelfständiga personligheter med skarpt utpräglade drag. De flyta mer eller mindre i hvarandra, så att de särskilda gudanamnen ej uttrycka strängt söndrade begrepp, utan endast olika delar eller sidor af samma kraft eller verksamhet. Jorden kan, såsom ofvan är antydt, tänkas i sitt sköte gömma lifvets frö, eller ock uppfattas såsom lifvets graf, och derjemte — så trodde forntiden — är det ur dess djup, som naturens röst ljuder, då den för menniskan förkunnar framtidens öden. Picus, Faunus och Mars uttrycka alla dessa tre egenskaper hos jorden. De äro nemligen fruktbarhetens främjare, dödsgudar och siare. Visserligen framträder den första sidan mest hos Faunus, den »välvillige» landtmannaguden, den andra hos krigets gud, Mars, som värnar folket och sprider död ibland dess fiender, och den tredje hos Picus, men de olika föreställningarna gå öfver i hvarandra, eftersom de härflyta ur samma källa. Så finner man, att de djur, som ansågos helgade åt Mars, voro vargen, bilden af den rofgirige dödsguden, och hackspetten, siarfogeln. Härmed kan sammanställas, att Picus, hvilket redan namnet angifver, ofta tänkes såsom hackspett och Faunus stundom uppfattas såsom varg, ja, under namnet Lupercus, såsom på en gång varg och bock, dödens och lifvets eller alstringskraftens sinnebilder.
Det visar sig således, att sol- eller himlaguden Janus samt jordgudarne Saturnus, Picus, Faunus och Mars voro Latinernas äldsta gudomligheter. Latinus synes hafva gält såsom folkets stamfader eller Lar, som bor i sätet för gudsdyrkan, Laurentum. Om Aeneas hafva vi redan funnit, att han är att betrakta såsom ättefadern för det af Trojaner och Latiner bildade folket och grundläggaren till Lar- eller Penatstaden Lavinium. Såsom sådan kallas han Jupiter Indiges, men han får i sin ordning vika för Latiums Jupiter, som tillbedjes på det Albanska berget.
Det Latinska förbundet sammanhölls sålunda af gemensamheten i religion. I hvad mån det haft politisk betydelse, är svårt att afgöra. Dock synes det mer än sannolikt, att samhällena i förbundet
