trygghet, förstärkt genom en innanför uppkastad jordvall jemte en bred och djup graf.
Servii förnämsta verk var dock hans författningsreform eller inrättandet af klasser och centurier, hvarigenom de båda stånden skulle sammansmältas till ett helt. För den närmare beskaffenheten af denna nya samhällsordning blifver längre fram tillfälle att redogöra.
Roms förhållande till grannfolken var under Servius öfverhufvud fredligt. Dock skola Etruskerna hafva blifvit tvungna att fortfarande erkänna Roms öfverhöghet. På fredlig väg förskaffade sig Servius ledningen af det latinska förbundet. Med åberopande af exemplet från det joniska förbundet, hvars stater på gemensam bekostnad i Ephesos hade byggt ett tempel åt Artemis (Diana,) öfvertalade den Romerska konungen de ledande männen i Latium att i Rom på den Aventinska höjden upprätta en gemensam helgedom åt Diana. I denna helgedom samlades Latinerna årligen till en religiös förbundsfest, förenad med marknad. Allt detta innebar ett medgifvande, att Rom hade högsta ledningen af det latinska förbundets angelägenheter.
Servii lefnad fick ett sorgligt slut. Konungen hade bortgift sina två döttrar, hvilka till karakter voro hvarandra alldeles olika, med Tarquinii söner, Lucius och Arruns. Äfven dessa skilde sig mycket från hvarandra i sinnesart, och slumpen hade så fogat, att den äldre Tullia, som hade ett fromt och mildt lynne, fått till man den lidelsefulle och hersklystne Lucius, hvaremot den saktmodige Arruns var gift med den yngre Tullia, en qvinna, som helt och hållet styrdes af sina våldsamma lidelser. Denna vände inom kort sitt hjerta från mannen, som hon föraktade, till svågern, och en brottslig förbindelse uppstod, hvilken snart ledde derhän, att Arruns och den andra systern röjdes ur vägen, hvarefter de båda qvarlefvande äktade hvarandra. Nu gälde det Servii lif. Lucius Tarquinius skapade sig ett parti bland patricierna, isynnerhet bland de yngre ätterna, och när allt var förberedt, uppträdde han en dag i kunglig skrud på rådhuset, lät kalla fäderna till konung Tarquinius och tog så den kungliga värdigheten i besittning. Underrättad om hvad som försiggick, infann sig nu Servius, men blef ejnottagen med förolämpningar. Efter en kort ordvexling öfvergår man till handgripligheter, och Tarquinius kastar med egen hand sin svärfader utför trappan. Blödande söker Servius uppnå sitt hem, men mördas på vägen af Tarquinii legohjon, som qvarlenma hans lik på gatan. Tullia hade under tiden farit till rådhuset för att helsa sin man såsom konung. På återvägen derifrån kom hon till den gata, der Servius låg mördad. Vid anblicken af liket höll kusken
