miducus), för ögonens tillslutande i döden (Caeculus, Orbana). Vidare för åkerbrukets olika göromål, frökornets utsående och nedmyllande (Seia, Occator), för grödans afmejande och inbergande (Messor, Conditor) m. fl. Jemväl för vinodling, trädgårdsskötsel m. m. samt för lifvets yttre behof funnos mångfaldiga gudar. Alla dessa, hvilka kunna betraktas såsom ett slags skyddsenglar för olika tillfällen, voro upptagna i presternas förteckningar, der anvisningar lemnades om rätta sättet att tillbedja dem.
Från en bas-relief i Vatikanen.
Att jorden äfven uppfattades såsom dödsrike, hafva vi förut sett. Häraf var en följd, att jordens gudomligheter i allmänhet tillika gälde såsom underjordiska. Sådant var förhållandet med Mars, Saturnus, Ceres m. fl. Något liknande visar sig i fråga om Larerna (bild 36), hvilka, såsom vi funnit, uppfattades såsom de dödes andar, identiska med Manerna, men äfven framträda såsom jordandar, hvilkas välsignelserika verksamhet kom landsbygden till godo. Dödsrikets furste var Orcus, som höll de aflidne inneslutne eller Dis pater, på hvilkens tänkta personlighet grekiska föreställningar synas hafva inverkat. Föreställningen om underjorden eller dödsriket var yngre än den uppfattning, vi ofvan skildrat, angående de dödas lif i grafven, och synes endast småningom hafva utbildat sig, tills slutligen hela den bekanta grekiska läran om Elyséen och Tartaren uppkom.
Vi hafva redan anmärkt, att en del af de religiösa begrepp och åsigter, för hvilka här blifvit redogjordt, tillhör senare tider. Den romerska religionen tog vid en lifligare beröring mellan Rom och andra länder, isynnerhet Grekland, många intryck af främmande föreställningar, och redan tidigt fingo nya kulter insteg i Rom. Man var icke obenägen att upptaga främmande gudar, och särskildt fans ett fall, då sådant skedde af politiska skäl, nemligen då vid eröfringen af en stad dess gudamakter inbjödos att flytta till Rom och der hafva sin boning. På detta sätt kunde Rom med sig införlifva den ena nationens kult efter den andras.
Romarnes gudsdyrkan innefattade en betydlig mängd heliga bruk, böner och offer. På ritualens riktiga iakttagande låg den allra största vigt; ett enda misstag eller en afvikelse från det af seden helgade formuläret, hvilket gälde såsom verksamt i fråga om att vinna gudarnes nåd och hjelp, medförde nödvändigheten att göra om den heliga förrättningen. Man har uppgifvit, att sådant i följd af upprepade felaktigheter vid samma förrättning skall hafva förekommit ända till 30 gånger. Gåfvorna voro enkla och af obetydligt värde. Offren voro i
