de beta sina hjordar i nejden omkring staden Zoan (Tanis) i norra Egypten. Men deras mängd växte under tidernas lopp, på samma gång som de alltjemt fasthöllo sin ställning såsom ett folk för sig. Det misstänksamma tvånget, som nu trädde i stället för det forna undseendet, förmådde ej böja deras hårdnackade sinne, och plötsligt reste de sig emot förtryckarne, i fast beslut att hellre återgå till fädrens ökenlif med alla dess umbäranden än köpa ett tryggadt uppehälle mot att gifva friheten till spillo. Deras ledare Moses uppoffrade fursteynnest och en ansedd ställning för sitt folks skull. Trots Pharaos motstånd verkstäldes utvandringen lyckligt vid en tid, då Egypten hemsöktes af svåra olyckor (omkr. 1320 f. Kr.).
Dessa egendomliga öden qvarlemnade djupa intryck för all framtid, och särskildt gåfvo de Israeliternas tro en outplånlig prägel. Liksom Araberna hade ej heller de hunnit deltaga i den utveckling, som hos de öfriga semitiska folken redan tidigt ledde till en förvirrad månggudadyrkan. Frön dertill förefunnos visserligen, men de hämmades i sin växt genom de kringströfvande stammarnes lefnadssätt. En klart medveten tro på en enda gud uppstod dock endast hos Israeliterna. Hvad hos Araberna ända till Mohammeds dagar förblef ett slumrande anlag, vardt för Israeliterna den beståndande vinsten af beröringen med Egypten. Vistelsen i ett främmande land, der det gälde att af alla krafter motarbeta den tvungna sammansämltningen med det herskande folket, nödgade dem att så mycket ifrigare vända sig till »Abrahams, Isaks och Jakobs Gud», El eller Jehova (Jahveh, »den evige» eller »den lifgifvande»). Och när han hade ådagalagt sitt välde genom sitt folks frälsning undan träldomen, blef det lagstiftarens högsta uppgift att bevara hans ynnest genom att utrensa all förderflig smitta, som under den onda tiden hade kunnat insmyga sig. Inga egyptiske afgudar fingo göra intrång i Jehovas rätt. »Du skall inga andra gudar hafva för mig», blef det första och yppersta budet i lagen. Inga beläten efter egyptisk sed fingo tålas bland Israels barn. »Du skall icke göra dig något beläte, eller eljest någon liknelse, af det som ofvantill är i himlen eller nedantill på jorden eller i vattnet under jorden.» Jehova hade upprättat ett förbund med sitt folk och genom Moses’ mun förkunnat sina stadgar, som obrottsligen måste hållas. Ty Jehova var en »nitälskande gud, som hemsökte fädernas missgerningar uppå barnen intill tredje och fjerde led.» Han bodde i höjden, hans röst lät sig förnimma i åskdunder och jordskalf, från honom utgick förtärande eld; och ingen kunde lefvande uthärda hans åsyn. Allt förstfödt af menniskor och boskap var honom heligt, ehuru fadren kunde lösa sin son från hans kraf. Å höga berg tändes bränneoffer åt honom. Jakob
