motsatta. På den urgamla iranska folktrons föreställning om en ständig strid mellan naturens makter byggde Zoroaster sin ryktbara lära. Angående tiden för Zoroasters uppträdande hafva meningarne varit mycket delade. Sannolikast är, att han lefvat i Baktrien i början af det trettonde århundradet före vår tidräkning. Han skall hafva varit af förnäm, kanske konungslig börd, vid förkunnandet af sina läror rönt mycket motstånd, men uti konung Vistacpa funnit en trofast vän och beskyddare. Hans inhemska namn var Zarathustra.
Verlden är, enligt Zoroasters lära, delad i två riken: ljusets rike, öfver hvilket Ormuzd (Ahuramazda) herskar, och mörkrets rike, som Ahriman (Angromainju) styr. Ormuzd, som med sitt ord skapat verlden, sitter på toppen af ett heligt berg, på en gyllene tron, iklädd en skinande, med stjernor öfversållad drägt. Han är den högste guden, förlänaren af allt godt, men bredvid honom finnas många lägre gudomligheter. Närmast Ormuzd i makt står Mithra, den rene, oöfvervinnlige solguden, mörkrets och köldens, lögnens och ondskans besegrare. Vid Mithras namn brukade konungarne svärja, och åt honom, som hvarje dag med vagn och spann färdas öfver himlahvalfvet, var hästen helgad, »det snabbaste af alla djur åt den snabbaste af alla gudar». Äfven månen och stjernorna, vattnet och Ormuzds »sköna dotter» jorden, bergstopparne och vindarne voro föremål för vördnad. Men framför allt annat var elden, Ormuzds »rene son», helig. »Lycklig den man», heter det i Zendavesta, »till hvilken du kommer, mäktige eld, Ahuramazdas son, vänligare än de mest vänliga, mer tillbedjansvärd än de mest tillbedjansvärda. Eld, med rent sinne, med fromt hjerta nalkas vi dig, må du komma till vår hjelp!» Heligast af all eld är elden Vazista, elden i molnen, blixten, som slår den onde anden Cpendschaghra, hvilkens klagoskri höres i åskans dån. Jemte dessa naturgudomligheter deltaga äfven otaliga skaror af goda andar i det heliga kriget mot mörkrets makter. Främst bland dem stå Amesha cpenta, sex till antalet, hvilka närmast omgifva Ormuzds tron och tillsammans med honom styra jordens sju delar.
Äfven mörkrets furste Ahriman åtföljes i striden af talrika skaror tjensteandar, Deva och Drudscha, dels skadliga naturkrafter, dels laster och brott. Kriget mellan ljusets och mörkrets riken rasar också utan afbrott och öfver hela verlden. När Ormuzd skänker ljuset, dagen, lifvet, så alstrar Ahriman mörkret, natten, döden. När Ormuzd skapar tjuren och kon, hästen och hunden och öfriga husdjur, så kallar Ahriman ormar och rofdjur och skadliga insekter till lif. När Ormuzd förlänar solsken och regn, så sänder Ahriman stormar och frost och ökenvindar. När Ormuzd söker skydda menniskan på dygdens,
