sanningens och renhetens väg, så lurar Ahriman på tillfälle att få insteg i menniskohjertat för att locka henne till last, lögn och synd.
Att i denna stora strid bistå Ormuzd och kämpa mot Ahriman är menniskans kallelse på jorden. Men Ormuzds rike är ljusets och renhetens rike. Renhet i tankar, i ord och i handling blir derför det högsta målet för menniskans sträfvan. Ingen synd fördömes hårdare än lögn, falskhet och förtal; af alla dygder prisas sanningskärlek högst. Sträng arbetsamhet påbjudes såsom bästa medel att skydda sig mot de onda andarne. Skadliga djur böra dödas och ödemarker upprödjas, ty de höra till Ahrimans rike. Synd kan blott genom ånger och botöfningar försonas.
Men efter det jordiska lifvets slut kommer vedergällningen. På tredje natten efter döden, så snart den strålande solen gått upp, så snart den segersälle Mithra satt sig på bergets topp, skall den aflidnes själ komma till bryggan Tschinvat, som för till Garonmana, sångernas boning, de gode gudarnes hemvist. Här kämpa nu gudar och onda andar om själen, här anställer Ormuzd förhör, här fälles dom. Den rena själ, som nalkas med dygd och helighet, ledsagas af de goda andarnes härskaror öfver bryggan och träder nu lycksalig fram till Ormuzds gyllene tron. Men de själar, som syndiga och sjuka komma till bryggan, finna här ingen vän; den onde anden Vizaresha förer dem bundna ned till de brottsliges hemvist, till mörkret, till de onda andarnes boning. Dock vara desse olyckliges lidanden icke evigt. Ty en sista, afgörande strid stundar. Alla de onda andarne stupa. Endast Ahriman och ormen äro qvar. Då stiger Ormuzd sjelf ned på valplatsen såsom öfversteprest och förrättar ett heligt offer, som tillintetgör det ondas makt. Ormen omkommer i en flod af smälta metaller, Ahriman, som flytt till underjorden, förgås med all dess orenhet. Mörkret har försvunnit, striden är slutad, i verlden bo blott ljus och sällhet.
Gudstjensten firades i fria luften. Under lofsånger och böner till ljusets gudomligheter antändes på bergens höjder eller vid de klara vattnens stränder bål af välluktande och lätt brinnande trädslag. Utom böner till ljusets makter och besvärjelser mot de onda andarne förekommo äfven talrika renings-ceremonier, olika för olika synder och förseelser. Såsom offer användes sedan urminnes tid den af en helig växt tillredda Haoma-drycken. Hos Vestra Irans folk omtalas äfven offer af djur, ja Herodotos nämner, att det var en persisk sed att lefvande begrafva gossar och flickor, »till ett tackoffer åt den gud, som säges bo under jorden». Dylika menniskooffer synas likväl hafva varit ytterst sällsynta. Det var först efter beröringen med Semiterna,
