hvilken Gud hållit lyckan för ögonen, har han sedermera störtat desto djupare.»
Krösus och Solon skiljdes som ovänner, men Lydiens stolte konung skulle med tiden lära sig inse, huru sant den gamle talat. Först kommo husliga sorger. Krösus’ mest älskade son, Atys, omkom genom en olyckshändelse på en jagt. Ej långt derefter inlopp den oroande underrättelsen, att Mediens herskare, Astyages, som genom svågerskap och en mångårig vänskap varit förenad med den lydiska konungafamiljen, af Cyrus blifvit besegrad och afsatt. Att hämnas sin svåger och tukta den upprorsmakare, som inkräktat hans tron, blef nu målet för Krösus’ traktan. Men vidskeplig tvekan och olycksbringande villrådighet hade gripit hans sinne. Sonens bråda död och svågerns fall kunde ju vara gudarnes verk, som på ättlingen ville straffa stamfadrens brott? Ty Krösus’ farfars farfar Gyges hade lönmördat sin herre och välgörare Kandaules, den siste konungen af Sandonidernas ätt, som i mer än 500 år herskat öfver Lyderna samt troddes härstamma från solguden, hvilken Semiterna kallade Sandon. Härpå hade ett inbördes krig uppstått. Ett parti bland Lyderna hade velat på den lediga tronen uppsätta Gyges, som äktat Kandaules’ enka, medan åter andra ej kunnat lida mördaren. Saken hade hänskjutits till Apollons, den grekiske solgudens, orakel i Delphi, som hade svarat, att Lyderna borde taga Gyges till konung, men att hämnden för det begångna mordet skulle drabba den femte af ätten. Det var således genom Apollons nåd som Gyges och hans efterkommande, de s. k. Mermnaderna, sutto på Lydiens tron. De underläto ej heller att på allt sätt visa sin tacksamhet. Ingen hade till den grekiske solguden i Delphi skänkt dyrbarare föräringar än de lydiske konungarne, åt ingen gud anstäldes större och kostsammare offer än åt Sandon, den semitiske solguden. Af fruktan för solgudens uppskjutna hämnd och måhända äfven af mensklig fåfänga sökte nu Krösus i gudaktighet öfverträffa alla sina företrädare. Tre tusen offerdjur slagtades och ett oerhördt bål, tillredt af kuddar, öfverdragna med guld och silfver, och af guldskålar och purpurmantlar och andra dyrbara kläder, antändes till Sandons ära, medan tillika befallning utgick öfver hela Lydien, att enhvar efter sin förmåga skulle offra åt guden. Ej mindre hedrades den grekiske solguden Apollon, ty till hans tempel i Delphi sändes offerskänker af ett nästan omätligt värde, såsom ett lejonbeläte af rent guld, vägande 10 talenter (mer än 6 centner), en vinbål äfven af guld, vägande 87⁄10 talenter, samt en annan kolossal bål af silfver, som kunde rymma 600 amphorer (öfver 6,000 kannor) m. m. Så mycken frikostighet tycktes också röra gudens hjerta, ty åt de
