Sida:Illustrerad Verldshistoria band I 273.jpg

Den här sidan har korrekturlästs
273
SOLONS FÖRFATTNING.

Han hade rest mycket, lärt mycket och ansågs för en vis man. Han var äfven skald. Också i denna egenskap hade han gjort sig väl förtjent af sitt fädernesland. Athenarne, hvilka under sitt försök att återtaga Salamis ifrån Megarerna lidit flera nederlag, hade genom en lag stadgat dödsstraff för den, som skulle våga tala om ett nytt anfall mot denna ö. Solon låtsade vara vansinnig och spelade en tid denna roll. En dag begifver han sig ut på torget och begynner med ett besynnerligt utseende att deklamera verser, hvilka begynte på följande sätt: »Jag kommer som budbärare från det sköna Salamis och vill för eder uppläsa de välklingande verser, hvilka Apollon lärt mig». Man åhörde honom; det var ju en dåre. Men då han hade slutat, hade hela hopen blifvit smittad af hans vansinne. Folket brydde sig ej längre om den stiftade lagen, utan skyndade att beväpna sig, gjorde skalden till sin anförare och återtog Salamis.

Solon var till sin natur framför allt mensklig. Mensklig var äfven hans lagstiftning. Han betraktade icke staten såsom en konstgjord maskin, hvars särskilda delar utgjordes af menniskor, hvilka man kunde använda efter behag. Under det Sparta var ett läger, hvilket alltjemt stod rustadt mot fienden, ville han, att Athen så mycket som möjligt skulle närma sig idealet för en stat, hvilket i förening med allmän ordning skänker de särskilda medborgarne den största möjliga frihet. Denna vördnad för den menskliga naturens rättigheter, denna klara insigt om det mål, som samhället har att eftersträfva, införde i Solons författning den demokratiska princip, hvilken genomträngt hans folk.

Vunne genom Solons hofsamhet, samtyckte alla partierna att åt honom anförtro all magt, alla embeten, alla inkomster, med ett ord, att åt honom öfverlemna en verklig diktatur, tilldess han gifvit staten en ny författning.

Men innan han kunde tänka på någon ny författning, var det nödvändigt att motarbeta det närvarande onda, den tryckande skuldsättningen. Detta gjorde han genom att underlätta betalningen medelst förminskande af räntan och nominelt höjande af myntvärdet. En annan anordning återgaf friheten åt alla dem, som för skuld blifvit slafvar, och betog fordringsegaren all rätt öfver gäldenärens person. Denna lag åstadkom väl till en början missnöje, men man erkände såväl dess vishet som dess nödvändighet. Det länder emellertid den athenska demokratien till heder, att den aldrig återupprepade denna Solons åtgärd. Aktningen för eganderätten hade slagit så djupa rötter, att ingen vågade föreslå ett upphäfvande af skulderna eller en försämring af myntet.

Illustr. Verldshistoria. Band 1.18