allt, äfven bestickning. Han hade icke alltid rena händer, säga Herodotos och Plutarchos: han var tillgänglig för mutor. Men han förstod konsten att förena falheten med fosterlandskärleken och lät ofta det orättfångna guldet tjena frihetens sak. Efterverlden, som ej kunnat gilla denna brottsliga förening, har, liksom Athen, mot honom varit sträng, men rättvis, och har öfver hans namn satt den mans, hvilken så att säga, var statens gode genius, Aristides, hvilken folket, församladt på teatern, helsade med namnet den rättrådige, och som genom sin hofsamhet afhöll både Themistokles och Athenarne från öfverdrifter. Efter kriget föreslog Themistokles en sak af vigt, som kräfde hemlighet. Folkförsamlingen uppdrog enhälligt åt Aristides att derom taga kännedom och i hennes namn fatta beslut. Han förklarade, att förslaget vore mycket nyttigt, men högst orättvist, hvarpå folket, utan att närmare känna något derom, förkastade detsamma. Det berättas, att frågan gälde uppbrännandet af alla bundsförvandternas skepp, hvilka då befunno sig förenade i hamnen vid Pagasä, hvilket skulle hafva gjort Athen till Greklands enda sjömagt. Athenarne hade under sina ryktbare ledare visat sig modige, intelligente och bestämde, alltid färdige att allestädes och på allt sätt tjena den gemensamma saken. Sparta hade deremot, oaktadt det af alla hade ansetts böra stå i främsta ledet, qvarstått i skuggan. Genom sin oförklarliga långsamhet hade det upprepade gånger lemnat Athen ensamt och utan hjelp. I afseende på store män, kunde det blott uppvisa Leonidas, den ärorike soldaten vid Thermopylä; Evrybiades, hvilken prisades för sitt mod, men ej för sin klokhet; och slutligen Pausanias, segraren vid Platää, som likväl ej för segern gjort synnerligen mycket, och som snart befläckade sitt namn genom en brottslig äregirighet.
Sådant var likväl inflytandet af Spartas gamla ära, att Athen, trots sina förtjenster, öfverallt blott fann köld eller afund. Det var en uppkomling, hvars ära sårade. Themistokles hade ej låtit sig bländas af de hedersbetygelser, hvarmed Sparta hade öfverhopat honom, och hvilka kanhända från den misstänksamma demokrati, han tjente, ådragit honom det misstroende, som höll honom aflägsnad ifrån befälet under det minnesvärda året för segrarne vid Mykale och Platää. Han såg faran och fann dess botemedel. Athen låg i ruiner. Pallas’ stad hade ej någon annan befästning än den, som bestod af modiga bröst och tappra sinnen. Themistokles genomdref det fosterländska beslutet, att ingen skulle ur ruinerna uppbygga sitt eget hus, innan staden blifvit omgifven af starka murar. Hela folket egnade detta arbete sina krafter; skyndsamhet var också af nöden, ty redan hade äginetiska sändebud skyndat till Sparta, för att omtala detta företag.
