sammanbinda Peiräevs med staden genom en annan mur, för att betrygga kommunikationen dem emellan. Themistokles uppgjorde planen härtill, Kimon och Perikles utförde densamma, För att bevara Athens öfvervälde till sjös, föreslog han, att man hvarje år skulle bygga 20 nya treroddare, och, för att föröka invånarnes antal, förmådde han sina medborgare att lofva förmåner åt främlingar, i synnerhet åt arbetare, som bosatte sig i staden. Detta sista råd medförde en mycket lycklig verkan. Från alla håll skyndade man till den gästvänliga staden, och Athen fann uti sin tillväxande befolkning medel att till främmande land sända talrika nybyggare, hvilka i hög grad bidrogo att öka Athens inflytande och magt.
Efter segern vid Mykale höllo segervinnarne råd, för att afgöra Jonernas öde. Spartanerna förklarade, att man icke kunde beskydda de städer, som lågo på Asiens kust, utan bådo Jonerna öfvergifva sina städer och slå sig ned på de grekiska folkslags område, hvilka ej deltagit i frihetskriget. Att förstöra Miletos, Phokäa, Smyrna, Halikarnassos, var detsamma, som att öfverlemna Asien åt barbariet. Derom bekymrade sig dock Sparta föga. Athen svarade, att ingen hade rättighet att lägga sig i koloniernas angelägenheter, och lät för ögonblicket Jonerna förlika sig med Perserna, så godt de kunde, under afvaktan på, att det skulle blifva nog starkt för att befria dem. Chios, Lesbos, Samos och öarna i det Agäiska hafvet förklarades för medlemmar af Hellas.
Segern vid Mykale skänkte Grekerna det Ägäiska hafvet, men fienden egde ännu Thrakien. Ett stort antal Perser, till och med utaf de förnämste vid hofvet, hade der slagit sig ned eller höllo besättningar derstädes. Det var framför allt angeläget att befria Europas fastland och återjaga Perserna till Asien. Flottan seglade derföre till Hellesponten för att förstöra Xerxes’ bryggor, hvilka man ännu trodde vara i behåll. Leotychides fann, att hafvet sjelf hade utfört detta arbete, och återförde sina skepp till kusterna af Peloponnesos. Men Xanthippos och Athenarne ville icke vända tillbaka utan att hafva uträttat någonting, utan att åtminstone återtaga Chersonesos, hvilket före detta krig tillhört dem.
Innan Athen ännu rest sig ur sina ruiner, återstälde sålunda flottan dess sjövälde. Redan följande året återtogo de djerfva sjömännen hafvet. Med 30 skepp från Athen, under befäl af Aristides och Kimon, Miltiades’ son, förenade sig 20 fartyg från Peloponnesos, och flottan seglade under Pausanias’ befäl till Cypern, förjagade Perserna från den största delen af ön, seglade sedan åter till Hellesponten och
