nu honom sjelf; han dömdes genom ostrakismen till tio års landsflykt. Han begaf sig till Argos, som tog väl emot Spartas fiende (471). Då han sedermera ansågs vara Pausanias’ medbrottsling, nödgades han taga sin tillflykt till Perserna.
Återkallad till Sparta, såsom vi förut nämnt, hade Pausanias efter någon tid flytt och återvändt till Byzantion för att fortsätta sina underhandlingar med Xerxes genom Artabazos, Bithyniens satrap. Han återkallades ännu en gång, och, förlitande sig på sina skatter, hade han den djerfheten att återkomma. Spartas gamla dygd hade verkligen till en stor del försvunnit. Falheten, ett ondt, som Perserna inplantade i Grekland, och som för detsamma blef ett lifsfarligt gift, började i Sparta framträda i öppen dag. Pausanias blef vid sin hemkomst kastad i fängelse; af brist på bevis eller genom mutor erhöll han åter friheten och fortsatte blott så mycket djerfvare sina planer. Man kom underfund med, att han sökte uppvigla Heloterna, för att störta ephorerna och förskaffa sig sjelf enväldet. Lagen tillät ej en träl att vittna emot en Spartan. Men han anskaffade sjelf bevisen för sin brottslighet. En af hans budbärare till Artabazos, som gjort den iakttagelsen, att ingen återkommit från en dylik beskickning, öppnade det honom anförtrodda brefvet och läste deri den befallningen, att han, liksom de föregående budbärarne, skulle dödas. Han lemnade derföre brefvet till ephorerna. De befalde honom taga sin tillflykt till ett tempel, liksom fruktade han Pausanias’ vrede. Den senare, hvilken härom snart fick underrättelse, skyndade till templet och sökte öfvertala honom att fullgöra sitt uppdrag. Ephorerna hade, fördolde i templet, hört allt; förräderiet var tydligt; man beslöt att bemägtiga sig hans person. Han flydde till Pallas’ tempel, varnad genom ett hemligt tecken af en bland ephorerna. Då man icke vågade med våld framdraga honom ur denna fridlysta helgedom, igenmurade man ingången för att låta honom dö af hunger. Hans egen moder frambar den första stenen. Då han var nära döden, utförde man honom ur templet, på det att helgedomen ej skulle befläckas genom hans döda kropp (467).
Pausanias hade sökt vinna Themistokles på sin sida; men Athenaren var alltför förståndig, för att inlåta sig med en så oförsigtig man. Emellertid blefvo spåren af dessa underhandlingar upptäckta, och Spartanerna dröjde ej att i Athen anklaga Themistokles för förräderi. Han flydde från Argos till Korkyra, hvilket hade honom att tacka för besittningen af Levkas; derifrån begaf han sig till Admetos i Epeiros, Molossernas konung. Han hade fordom förolämpat denne furste och fruktade för hans vrede. Admetos var frånvarande vid hans
