enda fartyg från Athen, stötte de med förskräckelse på en eskader, hvilken tvang dem att återvända med sådan skyndsamhet, att de stötte på grund och förliste. Men, innan underrättelsen om denna oförutsedda olycka hunnit till Asiens kuster, skyndade sig Alkibiades till Chios med 5 spartanska skepp, hvilka han sade vara endast förtruppen till en stor utrustning. Det aristokratiska partiet i Chios förmådde folket att affalla från Athen. Erythrä och Klazomenä, sedan äfven Teos, Lebedos och slutligen Miletos slöto sig till det peloponnesiska förbundet. Alkibiades var förrädare emot Athen, den spartanske befälhafvaren, hvilken åtföljde honom, var förrädare emot hela Grekland, genom att med Tisaphernes underteckna ett fördrag, hvilket åt storkonungen öfverlemnade alla Greker i Asien och på öarna (412).
Athen var ensamt mot alla; länge kunde det ej uthärda en sådan ansträngning; en oväntad händelse, Alkibiades’ brytning med Sparta, förlänade det något andrum. Denne ovanlige man hade gjort Spartanerna förvånade öfver den lätthet, hvarmed han förstått tillegna sig deras seder och bruk. Deras grofva bröd och svarta soppa förtärde han med sådan begärlighet, som hade de alltid utgjort hans enda föda, och deras stränga kroppsöfningar tycktes hafva tillhört hans uppfostran ifrån barndomen. Emellertid kunde han ej helt och hållet beherska sitt lättsinne. Konung Agis, hvars äktenskapliga lycka han grumlat, traktade efter hans lif, och spartanska regeringen, orolig öfver hans alltför stora inflytande på deras bundsförvandter, gaf befallning att döda honom. Detta var att skipa rättvisa på storkonungens sätt. Alkibiades, underrättad om den belöning, som väntade honom för de stora tjenster, han bevisat Sparta, lemnade dess krigshär och flydde till Tissaphernes, hvilken han förvånade genom sin veklighet och tjusade med sitt snille. Men det var honom ej nog att få dela satrapens utsväfningar; förjagad ifrån Sparta, ville han genom sina tjenster återskaffa sig tillträde till Athen. Han förestälde Tissaphernes faran af att göra ett enda folk till det herskande både till lands och sjös; bättre vore då för storkonungens intresse att uppehålla jemnvigten mellan Sparta och Athen och låta dem ömsesidigt försvaga hvarandra. Emedan Sparta nu läge öfver, vore det klokast att indraga subsidierna och ej lemna något understöd med den pheniciska flottan. Tissaphernes gillade fullkomligt dessa åsigter, hvilka öfverensstämde både med hans statskonst och hans girighet. Med skicklighet utdelade penningar bland anförarne för den peloponnesiska flottan förmådde dem att i overksamhet förstöra en dyrbar tid. Hermokrates från Syrakusa var den ende, som bevarade sina händer rena från det fremmande guldet. Alkibiades begagnade sig af den inträdda
