färdigt att tro på ett nytt förräderi. Alkibiades afsattes, och 10 andra befälhafvare, bland dem Konon, utnämndes till hans efterträdare (407). Han litade hvarken på krigshären eller Athen, utan begaf sig till Thrakien, der han med en skara värfvadt folk förde krig för egen räkning.
Ännu en gång tycktes lyckan le emot Athenarne. Då Lysanders befäl gått till ända, skickades till hans efterträdare den flärdlöse och omutlige Kallikratidas, hvilken, inseende det nesliga uti att bero af Persernas hjelp, sträfvade att åstadkomma endrägt och fred Hellenerna emellan. Under hans befäl anföllo Spartanerna Lesbos och innestängde Konon med återstoden af Athens flotta i hamnen vid Mytilene. Underrättade härom, uttömde Athenarne sina sista tillgångar för att skicka undsättning. Alla, som ej voro oundgängligen nödvändiga för murarnes bevakning, stego ombord på den i största hast utrustade nya flottan. Följden af dessa ansträngningar var, att Athenarne vid de Arginussiska öarna i närheten af Lesbos besegrade Kallikratidas, hvilken dog hjeltedöden. Äfven segervinnarne förlorade många fartyg, men många af besättningen skulle kunnat rädda sig på spillrorna, om man hade befunnit sig närmare land. En storm uppkom, och en stor mängd omkom i vågorna, utan att ens kunna erhålla någon begrafning. Enligt Grekernas åsigt var det ett himmelsskriande brott att lemna de döde utan begrafning. Anförarne blefvo derför stälde till rätta för försumlighet och dömde till döden. Emot denna dom upphöjde Sokrates förgäfves sin röst. Athen ångrade sig, men för sent. Det fick genom odugligheten hos sina anförare vid Ägospotamos plikta för, att de låtit en ädel känsla förleda sig till en orättvisa mot segervinnarne vid de Arginussiska öarna.
Peloponnesiernas olycka var stor. På begäran af Spartas bundsförvandter fick Lysander i uppdrag att ställa allt till rätta igen (405). Då han enligt lagen ej kunde för andra gången utnämnas såsom öfverbefälhafvare till sjös, blef Arakos, för att skenet af laglighet skulle bevaras, till namnet hans förman. Kyros, hvilken såg sin faders död nalkas, gaf Lysander så mycket penningar han begärde, så att han snart kunde förskaffa sig en ansenlig flotta, med hvilken han djerft genomseglade hela Agäiska hafvet. För att om möjligt tillintetgöra verkningarna af det persiska guldet, hvilket lockade så många att blifva öfverlöpare, beslöto Athenarne, att hvarje fånge, som togs på hafvet, skulle göras oduglig till krigstjenst. Philokles, en af Athens nyutnämnde anförare, gick ännu längre. Han dödade hela besättningen på två peloponnesiska fartyg, som fallit i hans händer. Kriget, som nalkades sitt slut, fördes numera utan förbarmande. Lysander
