första ledet och kom för långt framför sina följeslagare. Omgifven af fiender, kämpade han länge, oaktadt han erhållit flera sår, ända till dess han i bröstet erhöll en så kraftig lansstöt, att skaftet krossades, och sjelfva spetsen qvarstannade i såret. Thebanerna kunde med möda rycka honom ur fiendernas händer och föra honom ur striden. Läkarne förklarade, att han skulle dö, då man tog vapnet ur såret. Då tillkallade Epaminondas sin vapendragare för att få veta, om hans sköld vore räddad; väpnaren visade honom den. Han frågade sedan, hvilken som hade segrat; Böotierna, svarade man honom. »Godt, jag kan då dö», hvarpå han befalde, att man skulle utrycka lansspetsen. I detta ögonblick uppgåfvo de vänner, som omgåfvo honom, högljudda snyftningar. En af dem utropade: »O Epaminondas, skall du då dö utan att lemna några barn efter dig?» — »Nej», sade han, »nej, vid den store Zevs, ty jag lemnar efter mig två döttrar, segrarna vid Levktra och Mantineia.»
Innan Epaminondas dog, hade han velat se Iollidas och Daiphantos, två af hans underbefälhafvare, hvilka han ansåg värdige att blifva sina efterträdare. »De äro döde», svarade man. — »Gören då fred!» var hjeltens råd. Thebe hade verkligen förlorat sina förnämsta anförare, utan att vid Mantineia hafva vunnit en afgörande seger (362). — »Denna strid», säger Xenophon, »qvarlemnade i Grekland lika mycken oreda som förut». Den utgjorde sista hugget åt det spartanska väldet. utan att likväl gifva stadga åt Thebes. Alla kommo följande år öfverens om att underteckna en fred, hvarigenom Messenien och öfriga stater på Peloponnesos tillförsäkrades oberoende. Sparta gjorde invändningar; men, stående ensamt, kunde det ingenting uträtta.
10. Greklands inre tillstånd före det makedoniska herraväldet.
Oaktadt så många strider och blodsutgjutelser hade de helleniska staterna ännu en talrik, verksam och begåfvad befolkning. Deras soldater voro fortfarande de bäste i verlden, ty hvarken den romerska legionen eller den makedoniska falangen hade ännu aflagt sina lärospån. Deras lärde, deras konstnärer voro talrike. Beträffande konst, filosofi och vältalighet, fans fortsättningen af hvad man kallar Perikles’ tidehvarf ännu qvar. Talarestolen i Athen genljöd af
