ädelstenar. Gästerna voro bekransade, hvar och en hade en slaf bakom sig. Vid dryckeslag utvalde man genom lottning en dryckeskonung, hvilken anordnade allt, föreslog skålar, föreskref skämtsamma dryckesregler och väl också någon gång slog vin öfver hufvudet på den, som drack alltför sparsamt. Glada sånger voro gästabudets krydda, lyran gick omkring, och hvar och en föredrog i sin tur en sång. De, som för sitt nöje ej hade nog af sång och tal, läto efterskicka hetärer, danserskor och flöjtspelerskor o. s. v. Det vekliga Mindre Asien, i synnerhet Miletos, var fäderneslandet och plantskolan för dessa qvinnor. De flesta och de rikaste funnos i Korinth, hvarest de till och med voro i åtnjutande af ett slags utmärkelse; de berömdaste i Athen. Redan Solon, hvilken genom stränga straff ville bevara de athenska medborgarinnornas seder frie ifrån äktenskapsbrott och förförelse, lemnade, om man får tro ett fragment af en komisk skald, i samma afsigt beskydd åt hetärerna; ty enligt forntidens begrepp tog man framför allt hänsyn till medborgarne och deras familjer, under det hetärerna voro främlingar eller ofria, hvilkas sedlighet kunde uppoffras till förmån för de förra. De sökte, i synnerhet i Athen, att glänsa icke blott genom sin skönhet, utan äfven genom sitt förstånd och sin qvickhet, stundom äfven genom sin bildning.
En ganska vigtig sak, hvilken man, för att rätt förstå de gamles lif och i synnerhet Grekernas, noga måste lägga märke till, är den ledighet från de hvar dagliga göromålen, hvilken de åtnjöto. I våra dagar är det blott de rike, hvilka ej nästan uteslutande behöfva använda sin tid och sitt arbete för anskaffande af lifvets nödtorft; ibland Grekerna med deras långt mindre stegrade och konstlade materiella behof funnos många frie borgare, hvilka man enligt vår måttstock ingalunda skulle räkna till de rike, i detta läge. Derföre är hos de gamle vida mer fråga om ett värdigt än ett nyttigt användande af tiden. »Bådadera är nödvändigt», säger Aristoteles, »arbete och ledighet, men ledigheten är att föredraga framför arbetet. Likväl får ledigheten icke helt och hållet upptagas af lek, ty då vore leken lifvets ändamål; till ett värdigt bruk af ledigheten måste man lära sig vissa saker (nämligen musernas konster i ordets vidsträcktare betydelse), och dessa böra läras för sin egen skull; deremot läres arbetet af nödvändighet och för ett visst ändamål». Af det som den store filosofen här föreskrifver angående bruket af ledigheten, framgår huru mycket denna som önskvärd skildrade och så högeligen anbefalda ledighet skiljer sig ifrån en overksam sysslolöshet. Tillföljd häraf var det möjligt för menniskor med stor olikhet i yrke, förmögenhet och böjelse för öfrigt, att äfven efter fulländad undervisning i ungdomen
