marken, och alla dess invånare kringspridas i små orter, af hvilka hvar och en ej finge ega mer än 50 hus, att de skulle få behålla sitt område, men belagdt med en årlig skatt af 60 talenter för att ersätta det delphiska templets förlust, hvilken uppskattades till den betydliga summan af 10,000 talenter, samt slutligen att deras vapen skulle krossas och deras hästar säljas med förbud för dem att förskaffa sig andra. Sedan man straffat, utdelade man belöningarna. Skyddsrätten öfver de pythiska spelen öfverlemnades åt Philip tillsammans med Böotierna och Thessalerna, och man öfverlät på konungen af Makedonien de två röster i Amphiktyonernas råd, hvilka Phokis förut innehaft (346).
Underrättelsen härom oroade hela Grekland. Athen började sätta Peiräevs i försvarstillstånd, och medborgarne anbefaldes genom ett offentligt beslut att från landet införa sin lösegendom uti befästade orter. Med sitt vanliga sätt att gå tillväga, drog Philip sig tillbaka till sina stater, och, då tiden inträffat för de pythiska spelen, sände han en beskickning till Athen för att bli erkänd som Amphiktyon: han blef det. Demosthenes talade denna gång för freden; det var nämligen en fråga om fred eller krig, och, oaktadt hans farhågor och hans hat blefvo lifligare för hvarje dag, ansåg han oklokt att bryta med anledning af en sak, som skulle hafva emot Athen beväpnat hela den liga, som krossat Phokis.
Philip utsträckte emellertid sitt inflytande och sina stämplingar ända till midten af Peloponnesos. »Det hat», säger Pausanias, »som han förstod att underhålla mellan Arkadien och Sparta, var ett af de förnämsta hindren mot den förening af de helleniska staterna, som Athen så många gånger försökt att åstadkomma emot Makedonien.» År 345 tog Philip Messene högtidligen under sitt beskydd och skref till Spartanerna: »Om jag intågar i Lakonien, skall jag förstöra eder stad.» De nöjde sig med att svara: »Om!» I Korinth vidtogo invånarne, oaktadt sin veklighet, försvarsanstalter, och Demosthenes infann sig sjelf på Peloponnesos för att öfverallt bekämpa Philips planer.
Uti sina tal till Peloponnesierna hade Demosthenes framhållit Philips dubbelhet och trolöshet. Konungen, som ansåg det vara nödvändigt att utplåna dessa intryck, affärdade nu sändebud till Athen för att rentvå honom från hans trolöshet. Demosthenes höll då sitt berömda andra philippiska tal (344), i hvilket han åter förkunnade krigets nödvändighet. Sedan Philip fått kännedom om detta tal, sade han: »jag skulle hafva gifvit min röst åt Demosthenes för att förklara krig, och jag skulle hafva utnämnt honom till anförare.» Han uttryckte med dessa ord det djupa intryck, denna oemotståndliga
