består i frihet från oro och smärta, i ett gladt lefnadslugn och i förnöjsamhet. Denna epikureiska filosofi urartade dock sedermera och sökte lyckan i den sinliga njutningen. Samtidigt med Epikuros lefde likaledes i Athen Zenon från Cypern (bild 175). Det menskliga lifvets enda mål är enligt Zenons lära dygden, och denna består i ett förnuftigt, naturenligt handlingssätt, framför allt i herraväldet öfver lustarne och begären, hvilka såsom oförnuftiga äro förkastliga. Efter den Stoa eller pelargång i Athen, hvarest Zenon meddelade sin undervisning fingo hans efterföljare namnet Stoiker, och det är deras förtjenst, att under denna förfallets tid först hafva åter förskaffat helgd åt sedelagens kraf.
4. Grekland och Makedonien från Alexander den stores till Pyrrhos’ död (323—272).
Så snart ryktet om Alexanders död nått öfver hafvet, skickade Athen sändebud till alla grekiska städer för att förmå dem bilda ett förbund mot Makedonierna. Demosthenes slöt sig till dessa sändebud, eldade allas sinnen och genomdref, att man grep till vapen för att begynna det sedan så kallade Lamiska kriget. Framgången belönade till en början detta hjeltemodiga oförstånd. Antipater, åt hvilken Alexander hade lemnat styrelsen öfver Makedonien med skyldighet att vaka öfver Grekland, tågade skyndsamt emot de så kallade upprorsmakarne. Han besegrades vid Lamia i Thessalien; men då Leosthenes, som hade vunnit denna seger, blifvit dödad vid Lamias belägring, kunde hans efterträdare ej hindra Antipaters förening med en ny hjelphär, och Grekerna förlorade slaget vid Krannon (322), på samma gång den kungliga flottan tillintetgjorde Athens. Alla bundsförvandterna förlorade nu modet, och Athen begärde att få underhandla. Antipater fordrade insättandet af en makedonisk besättning i Munychia, godtgörelse för krigskostnaderna och Demosthenes’ hufvud.
Den store talaren hade tagit sin tillflykt till ett tempel på ön Kalauria. Soldater upptäckte honom derstädes. För att hindra dem att kränka ställets helgd, lofvade han dem att lemna sin fristad, så snart han skriftligen uppsatt sin sista vilja. Då han framtagit sina skriftyg, förde han spetsen af sin penna till munnen. Det var så hans vana, då han funderade på någonting, under det han skref. Denna gång hade han deruti dolt ett kraftigt gift. Sedan han
