formbehandlingen, hvilken senare tillika har en stark bismak af alexandrinsk lärdom, i det konstnärerna söka genom ovanliga kroppsställningar visa sin djupa kännedom om menniskokroppens anatomi och fysiologi. Trenne skolor strida i denna tid med de egentligt grekiska om företrädet: den rhodiska, den ephesiska och den pergameniska.
Den rhodiska skolan har, anslutande sig till den sikyoniska, efterlemnat tvenne beundransvärda grupper: Laokoon och den farnesiska tjuren. Laokoongruppen (bild 193), framställande den trojanske presten Laokoon och hans tvenne söner, omslingrade af ormar, stegrar det plastiskas verkan till effekten af dramatiskt, nästan teatraliskt pathos, men är ett underverk af briljant komposition och anatomisk fulländning. Gruppen är ett verk af trenne rhodiske konstnärer: Agesander. Polydoros och Athenodoros. Den i Titi palats uppstälda gruppen återfans 1506 i ett aqvarium vid Titi thermer i Rom, restaurerades och uppstäldes i Vatikanen, der den ännu befinner sig.
Tvenne konstnärer från Tralles, Apollonios och Tauriskos, hafva, anslutande sig fullständigt till den rhodiska skolan, utfört den farnesiska tjurens grupp: Zethos och Amphion, som för att hämnas sin moder Antiope, binda Dirke vid en rasande tjurs horn. Här går det pathetiska till en sådan spänningens höjd, att det plastiskas gräns nästan öfverskridits — den är sinligt imposant, men utan motsvarande andligt innehåll.
Inom skolan i Ephesos blomstra trenne konstnärer med namnet Agasias, af hvilka den ene, Agasias, Dositheos’ son, frambragt den berömde Borghesiska fäktaren, en krigare, som med svärd och sköld tyckes försvara sig emot en ryttare, en staty, som i högsta möjliga grad klart skildrar muskulaturen i verksamhet. Statyen finnes i Louvren i Paris.
Den pergameniska skolan sluter sig till konung Attalos I och hans tåg mot och seger öfver de vandrande galliska stammar, som hade berört Grekland, belägrat Delphi och slutligen gjort ett infall i det pergameniska riket. Denna sin seger förhärligade konung Attalos genom talrika plastiska verk, i det han helgade en hel grupp, framställande Gallernas nederlag, till Akropolis i Athen, der den länge var synlig, och dessutom lät utföra flera verk för Pergamon, skildrande samma seger. Till denna pergameniska cyklus höra ej endast de i Neapels, Venedigs o. fl. museer spridda figurer af döende Galler, utan framför allt den berömda döende Gallern i Museo Capitolino och gruppen af Gallern, som dödar sig sjelf, sedan han dödat sin hustru, en grupp, som, tillhörig Villa Ludovisi, tidigare kallades Arria och Pætus.
Alla dessa figurer utmärka sig för det karakteristiska sätt, på
