Den här sidan har korrekturlästs
VIII
Företal.

kade til deras Owänners, Fienders och Hedningars Förklening; Hwilket, utom annat, Vedels Danska Kämpewisor och Ingvars Saga skola bewisa.

Af slika Omdömen och Fördomar, kan man wäl föreställa sig, at denna Saga icke kan annat, än äga nog liten Agtning hos dem, som uti dessa Länders Historia, icke tweka, på twå wåre mäst berömlige Häfdateknares Myndighet at bygga sin Kundskap. Obilligt wore det at förringa desse Mäns stora Förtjänster; men så wore ock det å andra Sidan intet förswarligt, at för en blind Wördnad emot dem, betaga Allmänheten, tillika med sin Domsrätt, en nödig Uplysning. Man undrar intet, ibland så många Händelser, som uti et Rikes Historia förekomma, om icke alla med en lika Grannlagenhet af deras Beskrifware kunna igenomgås, när hwar och en nästan, och hälst uti de äldre Tider, fordrar sin särskilda Undersökning. Och hwad desse berömlige Män angår, så hafwa de själfwe känt sina mänskliga Bräckligheter, och därföre både önskat och begärt, at andre deres Fel och Förseelser rätta måtte.

Utaf det, som i Slutet på Sagan[1] förekommer, och Torffäi ofwan anförda Ställen, lärer nu mera intet wara nödigt åter at uprepa, det Odder Munk är denna Sagas förste Uphofsman, och at han hänne icke själf updiktat, utan efter andres Berättelser för År 1197 låtit til Papers föra; sedan Wederpartere sådant alt enhälligt måste tilstå. Torde såleds mäst ankomma på de af Odder Munk nämnda Witnen, om deras Frägd eller Kundskap warit sådan, at deras Intygande om Ingvars Bedrifter något Witsord äga måtte.

Det heter wäl[2]: at denna fabel, som wid Odders Tid af Främmande blifwit til Island från långt aflägsna Länder öfwerförd, och ingen Likhet hafwer med de Sagor, som stödja sig uppå Skaldernes Qwäden och deras tjänliga förklaring, som Islands förste Bebyggare wid sin första Ankomst dit i Landet medbragt. Icke häller likna dessa Ingvars Händlser dem uti Wisshet, som Isländare, antingen i Norje, eller på andra Orter biwistat, antingen de då i Gärningarne själfwe warit delaktige, deras åsyna Witnen, eller sådane, som af Uphofsmän-

nernes
  1. Cap. 15.
  2. Vid. Supr. p. III.