finnas, äro de första Beskrifningar ofelbart utifrån, och då först til oss införda, när antingen Främande har börjat at wistas, eller wåre egne företagit sig mera aflägsna Resor til sådana Folkslag, som kunnat lemna dem något slags Begrep uppå slika Wilddjurs antingen wärkliga, eller allenast inbillade, Warelse. Häraf kan man sluta, at Lejon måste wara dylika wår Nords yngre Sagoämnen; fastän de, igenom senare Tilsatser, äfwen uti de äldre Sagor nu göra Parade. Om Elephanter lärer wår Saga wara den första, som något[1] berättar. Men såsom det synes, at gemene Man efter blotta Beskrifningar haft swårare wid at föreställa sig dessa Kreatur, än Ormar och Drakar, som uti Storlek, Klor och Wingar allenast kunde skiljas från dem, som oftare finnas i wåra Länder; så torde man däruti säkrast träffa Orsaken, hvarföre desse Skapnader blifwit de tjänligaste at hos Allmänheten upwäcka Förundran och Tilgifwenhet för deras Förstörare, eller dem de Slugare sådane welat föreställa. Sedan Påfwiske Prester i dessa Nordiska Länder fåt sina stadiga Hemwist, och af Fåfänga, eller någon mindre sina Syslors Skötsel, gifwit sig Tid at dikta, hafwa de utan Twifwel därföre mycket betjänt sig af slika snart bibragta Inbillningar och Bilder, för at, efter sin Tanka, ännu mera uphöja Christna Lärans Förträfflighet, och wisa dess Nytta i Tiden igenom et widskepligt dess Bruk; såsom skulle hon utan så grof Förställning intet wara nog älskwärdig. Äldre Tiders Spöken och Troll, som Sagsmännerne icke häller kunnat förbindas at framwisa, hafwa uti detta Systeme gjort god Tjänst: som ses uti Norske Konungarnes Olof Tryggwason och Olof den Helges, samt, til den förres Bedrifter hörande, Helge Thoresons Tilfälligheter, och Thorsten Bäarmagns Saga. De i en uplystare Tid mindre trodda Heligdoms-Mirakler, som ock Sturleson i Norska Konunga Sagorna sedermera infört, och uti sit Slag äro nog så otroliga, som Drakar och Spöken, hafwa intet minskat den billiga Högaktning, som denne mycket berömlige Häfdateknares Arbeten förtjäna; och lärer således icke häller något äldre Skräck kunna betaga de fordnare Efterrättelsers Sanning sin Styrka.
An Bågeswängares Saga, är nästan den enda hos oss utkomna, som utan alla sådana länta Behagligheter blifwit författad. Han
- ↑ Cap. 10.
