än ingen ändå för År 1200 här uti Riket finnes sådant hafwa skriftligen författat. Danmark och Norje hade likwäl då redan ordentliga Historier, som från längre tid tilbaka innehöllo Danske och Norske Konungars Lefwernesbeskrifningar: deras Krigs- och Freds-Förrättningar jämte deras Undersåtares därwid förknippade Lycka eller Olycka. En Are Frode och Odder Munk med någre flere Isländare[1]: en eller annan Norsk Man[2]: en Sveno Aggonis, och en Saxo Grammaticus, få därföre, i Brist af egna Krönikor, ofta anlitas om Underrättelser uti wår Historia. Men annat bör man intet söka hos desse Utländningar, än sådant, som äger någon Gemenskap med deras Fäderneslands Händelser, eller deras Konungars och Förstars Öden; hwilket de i synnerhet åtagit sig at beskrifwa.
Det är icke utan, at ju wåre Förfader så wäl, som de Danske och Norske, från längre Tid tilbaka haft Wisor och Qwäden om sine Hjältar[3]: Men såsom de äldsta dylika Qwäden blifwit diktade i Hedendomen, och därföre, som man kan föreställa sig, innehållit mycket hedniskt, som en nyplantad Christendom intet kunnat tåla, eller därmed förlikts; så synes intet olikt, at de til en Del aftynat och kommit i Glömska, så fort som Christna Läran rotats och tilwäxt. Af några Lemningar, som wi i senare Tider ifrån Island åter bekommit, kan man finna, at åtskilliga af dem medfölgt någre härifrån ditflytande Hedningar, och sedermera, under följande Christne Tider, jämwäl där, blifvit så stympade och förwände, som de nu i Sagorna förekomma. De Skaldeflocker, som Christne Skalder ihopasatt någon Tid efter Christna Lärans Antagande, hafwa gåt samme Wäg, och haft samma Öden, sedan deras Författare, som merendels woro Isländare, efter något Wistande i Nordiska Hofwen, farit til sit Island tilbaka.
Häraf kan man någorlunda finna Orsaken, hwarföre wi, utom en ensam Legendeskrifwares Rafs[4], nu mera icke förmå at framte någon äldre här uti Riket sammansatt Krönika, än Konungalängden wid West-Göthe-Lagen, som År 1666 jämte honom först utkom,
