slagen). Ty Den som hos Snorre läser Roils, Ingvars, Brötanunds och de följande Konungars Historia, finner snart, at han, Ingvar Östenson, lefwat flera hundrad År för denne, och förr än Christna Läran blef emottagen af de Swenske.
Ehuruwäl sådan Tanka om desse Runstenar längesedan blifwit antagen, och godkänd af de wittraste Män uti Riket; så torde likwäl ännu någon finnas, som med en förmodad Christendom häruti Landet, förr än historiska Efterrättelser Christna Lärans Inkomst, eller Antagande, omförmäla, wille förswara dessa Stenkrönikor för Ingvar den äldres Räkning, och dymedelst tillägga dem en så mycket högre Ålder. Man kan ock på deras Wägnar, som detta smakar, säga, ”at de Figurer, som ses på desse Ingvars Stenar, och likna Kors, just därföre icke äro det nödwändigt, och sedermera: om så wore; at Hedningarne lånt många Ceremonier af de Christne, utan at de därföre blifwit strax omwände til Christendomen, på samma Wis, som de Christne, andra bibehållit, efter dem, utan at därföre wara Hedningar.” En Gissning kan jämwäl widare tilläggas, ”at wåre Förfäder icke warit särdels förfarne i Stenhuggeri, och därföre wid sådana Tilfällen betjänt sig af dem, som mera warit wande wid Handwärket; på hwilke de wäl kunna haft Tilgång ibland Christne Slawar, och andre Utländningar ifrån Christne Orter, som warit här i Landet: Om desse (wil man säga), satt Korsteknet på en Runsten; bewiser det hwarken, at den som låtit upresa Stenen, warit Christen, eller den, til hwars Åminnelse han blifwit uprest, därföre bekänt sig til sammma Lära.” Men härtil swaras, at det är alt nog, om det medgifwes, at de flesta Ritningar, som likna Korsfigurer, för Likheten skull, hwilken man uti Målningar endast hafwer at döma efter, få anses för sådana; hwarefter de få öfriga, som någon Twetydighet äljest kunde wara underkastade, af de flera bäst och säkrast förklaras. Sedan lemnas det gärna, at Hedningar och Christne kunnat lånt, eller bekommit många Bruk utaf hwarandra; Men så wida som Korsteknet ifrån längre Tid tilbaka warit både af Christne och Hedningar ärkänt för det wissaste de Christnas Kännemarke: Hwaruppå i närwarande Saga äfwen finnas Bewis; så kan man intet wäl säga, at det af Hedningar, så som af Christne, blifwit brukadt, utan at desse tillika för Christne welat anses, eller wärkligen åtagit sig Christi Namns Bekännelse. Och hwad det Inkast beträffar, som göres om Stenhuggarne; så finner wäl hwar och en, at det är en blott Gissning, utan mycken Sannolikhet, när alle wåre Grannar, ikring Östersiön, ännu woro Hedningar, och man längre bort intet wet at något Krig blifwit fördt af de Swenske emot andra Christna Folslag, uti, eller för Ingvar Harras Tider. Sedan, om man än wille medgifwa, at Christet Folk kunnat midt under djupaste Hedendomen wara här på Orten; Så är det därföre intet troligt, at de själfwilligt, och för alt Folks Ögon fåt göra något sådant Korstekn på Runstenar, som så skenbart warit stridande emot en uti Landet allmänt wedertagen Sed och Gudstjenst, eller Afgudadyrkan.
Det blifwer såleds wäl därwid, at desse Runstenar, så wida de alle höra til en Tid, äro efter Ingvar Widförlas Död, och til hans, samt hans Fölgeslagares Åminnelse, upresde och ristade. Men på det ock Läsaren härom själf widare måtte döma, hafwer jag tänkt det icke wara otjänligt, at, i Jämförelse med flere wåre mest betydande Runstenar, föreställa desse uti en särskild Flock i den Undersökning om de Nordiske Runstenars Ålder, som nu är tryckd efter denna Saga, och som för någon Tid sedan blifvit mig til Utarbetande anbefald. Hwarwid om Målet så wore träffadt, at Sanningen winner sit tilbörliga Ljus, til någon, wår ännu på många Ställen owissa, Historias Förbättring, min Möda i detta Ämne intet warit förgäfwes. Ty när Huset är bygdt på osäker Grund; kan det för Watn och Owäder icke blifwa beståndande.
