holl thina. Tha spratt Eymundr
upp, ok tok Aunund i fang sier af
hestinum, ok kysti hann, ok setti
nidr, ok kvad alla skylldu honum
thiona innan hallar. Sidann færdi
Yngvar giafernar Faudr sinum,
thær er hann sagdi, at Olafr Kongr
hafdi sendt honum til fasts fridar,
er that hestr ok saudull ok skip.
Tha sagdi Eymundr at Olafr Kongr
hafdi eigi honom sent; enn tho
lofadi hann miog, at hann hafdi
svo virdugligar giafer gefit
Yngvari; Var Aunundr thar than vetr.
At vori biozt hann heim at fara,
ok Yngvar med honum. Tha
gefur Eymundr Aunundi hauk, thann
er Gulls litur var a fiodrum. Ok
fara their burt vid svo buit, ok
koma a fund Olafs Kongs; ok
fagnar hann theim vel, ok verdr
feigenn theira apturkomu. Tha
færdi Aunundr honum Haukinn, ok
kvad Eimund hafa hann sendann
honum. Tha rodnadi Kongr, ok
kvad, Eymund[1] hafa matt nefna
sic, tha hann gaf Haukinn, enn tho
kann vera, at hann hafi that
hugat. Nockuru sidar kallar hann
til sin Aunund ok Yngvar, ok
mælti: Nu skulu thit fara aptur,
ok færa Eymundi that er eg gef
honum: enn that er merki; thuiat
eg hef eigi svo adrar dyrdligar giafer
at gefa honum, sem thessi er.
That fylgir thui, at sa mun
jafnan sigr hafa, er that er fyrir borit;
honom snart berättat, hwilke som komne woro. Men han låddes, som han det icke hörde. De komma ändteligen utanför Hofsalen: och wille Anund då stiga af sin Häst; men Ingwar bad honom rida in: som de ock gjorde: och redo ända fram til Emund, där han satt uti Högsätet. Han helsar dem wänligen, och spörjer, hwad Tidender de hade, eller huru de tordes med så mycket Buller rida in uti hans Sal. Ingwar swarar häruppå: Då jag kom til Konung Olof, gick han emot mig med alt sit Hoffolk, och fägnade mig wäl och wärdeliga; men du wil nu ingen Heder gjöra hans Son, när han dig uti dit Hem besöker. Nu må du weta, at jag därföre red in i din Hofsal. Då spratt Emund up: tog Anund af Hästen uti sin Famn: kyste honom, och satten neder: samt befalte alla inom Hofsalen at tjäna honom. Sedan framförde Ingwar Gåfworna: Hästen, Sadlen och Skepet, til sin Fader, och sade, at Konung Olof hade sändt dem honom, til en fast Frid, Emund swarade, at Konung Olof icke skickat dem til hans Tjänst; men berömde honom likwäl för det han gifwit Ingwar så kosteliga Gåfwor. Anund war där öfwer den Winter, tils om Wåren: Då han lagade sig til at fara hem, och Ingwar med honom. Emund gifwer då Anund en Hök, som war
- ↑ add. eigi meo periculo.
