IX. INSTRUKTION OM KLASSPROV
Följande instruktion om klassprov skall användas som handledning för ledarna, ej som lärobok för flickorna. All instruktion skall vara klar och redig, men den får aldrig bli schablonmässig. Det främsta, som fordras av en scoutledare i fråga om undervisning, är ett levande intresse för de olika scoutfärdigheterna.
Klassproven utgöra stommen för scoutarbetet, men de få aldrig taga överhand, så att de skymma undan målet. ”En bra scout” är icke alltid liktydigt med en, som hunnit långt i färdigheter och har grundliga kunskaper. ”En bra scout” däremot är alltid liktydigt med en samvetsgrann, ordentlig och villig scout. Det är bättre att vara en god III-klassare än en svag I-klassare. En flicka har lätt för sig, en annan svårt, en har gott om tid, en annan icke, en är stark, en klen o. s. v. Alla kunna dock vara scouter, och i scoutrörelsen skall det finnas möjligheter för alla.
En scout ger sig aldrig ut för att kunna mer, än hon verkligen kan, d. v. s. hon vill icke bära ett märke, som hon inte arbetat ordentligt för och därigenom verkligen vunnit. Ty ”det, som är värt att göras, är värt att göras väl”.
Den praktiska kunskapens direkta nytta och betydelse i och för sig får ej förbises, ty scoutfärdigheterna utgöras av sådant, som varje människa behöver kunna för det dagliga livet. Scoutflickan får genom klassproven en enkel allmän bildning, ej specialutbildning. Först när alla I klass prov äro avlagda, får scoutflickan börja med arbetet på specialmärkena.
Proven skola helst kontrolleras av två personer, av vilka den ena ej behöver vara scout. Detta kan vara en stor fördel och hjälp vid somliga prov. En utomstående kontrollant måste dock ha klart för sig, vad det är, som avses med proven, och hur pass höga fordringarna äro. Om ej kontrollen sker vederhäftigt, kan man ej begära, att flickorna skola förstå provets värde eller märkets betydelse.
