bakteriefri) kompress, eller det renast möjliga linne, utanpå denna bomull och ett lager fet vadd för att hindra sårsekretet att genomtränga förbandet. Skyddsförbandet utgöres av en binda av gastyg, domestik eller annat tyg, eller i brist härpå av Esmarchs trekantiga förbandsduk, den s. k. mitellan. Det tjänar till att fasthålla sårförbandet på den givna platsen, det skall ligga stadigt men får ej utöva något tryck på själva såret (utom vid s. k. tryckförband) och skall fullständigt täcka sårförbandet. Vidare får det ej onödigtvis genera patienten, får ej vara klumpigt lagt utan skall se nätt ut.
Vid all förbandsläggning måste man dessutom samvetsgrant iakttaga, att minsta möjliga förbandsmaterial användes.
Vid skyddsförbandets anläggande bör man allra helst som nybörjare hålla sig till en viss metod, och de enklaste reglerna för bandagering torde vara dessa:
- Bindan bör hållas, så att rullens yttersida vilar mot handens innersida, då tummen vecklar upp bindan utom vid tillfällig vikning.
- Extremiteterna bandageras i riktning inifrån — utåt, nedifrån — uppåt.
- Varje slag skall täcka hälften av det föregående.
- Bindan skall följa tätt efter kroppen men får ej genom tänjning bringas härtill, utan då så behövs, måste vikningar göras, vilket å extremiteterna sker på yttersidan och i riktning uppifrån — nedåt.
- Då en binda går över innersidan av en led utan underliggande förband, lägges bomull emellan för att undvika skavsår.
Huvudet, mitella. Spetsen lägges i nacken, och mitellan bör läggas ända ner till ögonbrynen i pannen, ändarna korsas långt ner i nacken och knytas i pannan. Sedan drages mitellan slät över hjässan, spetsen vikes in och fästes uppåt med en säkerhetsnål. Man kan också börja med spetsen av mitellan i pannan.
Huvudet, 2 bindor, bild 11, 12 (bredd 8 cm.). Två bindor fästas samman, och sammanfästningen lägges långt ner i nacken (pannan). Bindorna gå sedan ovanför båda öronen och korsas i pannan (nacken) samt gå åter till nacken
