- och under egna banér, blevo Södra Irlands tappra söner förvägrade dessa dyrbara rättigheter; de bemöttes med misstroende och förakt, de blevo instuckna bland främmande regementen som inkasserade äran av deras bragder. Icke ens på det blodiga slagfältet, där de dock hävdade sina traditioner såsom världens yppersta krigare, underlät man att låta dem känna att de tillhörde en mindervärdig ras.
Nu kanske Ni förstår att engelsmännen ej gjort sig älskade i Irland!
Man tillvitar oss okunnighet, lättja, opålitlighet, slösaktighet; man påstår att vi alltid varit dryckeskämpar, slagskämpar, duellanter, som aldrig kunnat leva i fred inbördes, samt att vår krigföring varit behäftad med avskyvärda grymheter.
Men huru skall man begära att konst, vetenskap och lärdom skola kunna blomstra i ett land, där kyrkor och skolor brännas, där folket drives från gård och grund, där ungdomen växer upp i fattigdom och trasor?
Vem vill arbeta och spara då han aldrig vet vad morgondagen bär i sitt sköte?
Vem kan undra på att man söker sin tröst i bägaren, att man varken frågar efter sitt liv eller andras?
Då våra vänner engelsmännen tala om våra inbördes fejder kan man ej underlåta att erinra sig liknelsen om grandet och bjälken. Då Irland ännu var ett fritt land fingo engelsmännen oupphörligt stryk av romare, vikingar och fransmän, och sedan fortsatte de att slåss inbördes. Vad betydde de irländska klanhövdingarnas små skärmytslingar mot de oavbrutna fejderna mellan Englands baroner, mellan
96
