irländska folkkaraktären är således mycket olik den brittiska, vilket brukar förklaras därmed att i stort sett irländaren tillhör den keltiska rasen men britten den anglosaxiska.
Nu är emellertid att märka, att Irland har endast 20 % kelter. Wales har ända till 48 %, Skottland endast 6 %. Walesare och skotska högländare sakna förvisso icke heller the fighting spirit men hava dock under ett par hundra år kunnat leva i gott samförstånd med sina brittiska landsmän. Olikheten får sin förklaring i Irlands avskilda läge och sorgliga historia. Insulariteten föder en stark nationalism, med dess styrka och dess svaghet, och århundradens förtryck har grundlagt en djupgående misstämning mot allt vad engelskt heter.
Mera komplicerad är den frågan, huru Irlands fåtaliga kelter kunnat andligen assimilera sina »usurpatorer». Beror detta måhända på den keltiska rasens överlägsenhet? Jag låter frågan gå vidare och inskränker mig till att erinra om det historiska faktum, att redan vid den första anglo-normandiska invasionen kolonisterna mycket snart kommo under the spell of Ireland och blevo mera irländska än irländarna själva — hibernicis ipsis hiberniores!
Irland är mysticismens förlovade land. Jättar, demoner och féer saknas aldrig i gaeliska folksägner, the Devil och the Giant uppliva otaliga ortnamn, och ännu i dag äro upplysta irländare övertygade att »the little good people» tråda sin dans kring husväggarna och onda makter gripa in i människornas öden.