Sida:Irland och irländarna 1925.djvu/117

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

imponerad av att höra trasiga vetenskapsmän föreläsa för trasiga gentlemen. Även i fattigdomens trasor uppträder irländaren med värdighet, man kan nästan säga med grandezza.




Då jag här sökt skildra den irländska folkkaraktärens mest framträdande drag väntar jag att mötas av den invändningen, att the »soul of Ulster» lyckats bevara sin anglosaxiska renhet, obesmittad av den keltiska rasens ofullkomligheter och brister. Jag vet att denna uppfattning är ganska vanlig i Ulster och det faller mig icke in att bestrida dess riktighet. För min ringa del har jag dock trott mig finna att religiositet, för att icke säga bigotteri, är lika utmärkande för Ulster som för Munster och att the fighting spirit ingalunda slumrar i the Six Counties. Den protestantiske Ulstermannen kan icke räknas till de förtryckta, snarare till den gynnade; han har kunnat säga sin mening rent ut — och det har han gjort med en tydlighet som icke lämnat något Övrigt att önska. Han är mindre spirituell men mera praktisk, mindre listig men mera brutal.

Dessa divergenser äro dömda att utplånas eller åtminstone utjämnas när drömmen om ett United Ireland en gång blir verklighet.




Beauty is not rare in the land of Paddy.

Thackeray.

I varje New Yorks gathörn står en irländsk poliskonstapel, och i nio fall av tio är han rödhårig

111