Sida:Irland och irländarna 1925.djvu/123

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

nätter under samma tak, och då endast med ett öga, påklädd, färdig till flykt genom ett fönster eller upp på en vind, nedför en takränna, över en mur, ut i mörka natten med förföljarna i hälarna; eller att i ur och skur få söka sin tillflykt i en lada, eller en gammal ruin, i en torvgrop eller i mörka skogen. Den som kan stå ut med ett sådant liv under månader eller till och med år måste hava en hälsa av järn och framför allt en glödande patriotism. Så levde under dessa oroliga år hundraden och tusenden av Irlands tappraste söner, representanter för de mest olikartade samhällslager, bönder, arbetare, borgare, ättlingar av Irlands förnämsta »clans». Men ingen passade dessa äventyr bättre än Michael Collins; ingen förstod bättre än han att göra sig osynlig, att draga polis och militär vid näsan. Hans bravader gingo på ryktets vingar över hela Irland, man jublade över varje lyckad flykt och gapskrattade åt varje befängd anekdot. Se här några exempel, hämtade ur Simone Térys panegyriska skildringar.

En dag blev han igenkänd av en polisinspektor som genast gick honom inpå livet. Mick brast ut i gapskratt. »Så där ja, skall man nu åter taga mig för Michael Collins! Det är tredje gången inom ett par veckor! Det här är ju för galet! Ha, ha ha! Adjö, adjö!»

En annan gång, då han åt middag på ett värdshus, slogo sig ett par officerare ned vid hans bord. Mick var en trevlig bordsgranne och roade sällskapet med muntra historier. Om en stund steg han upp, påtog sin överrock, tackade för angenämt sällskap och bad att få presentera sig. De bestörta

117