sport, samt att han ser ut som en bandit men är den mildaste bland dödliga.
I sanning en ovanlig karriär för en generalpostdirektör.
Jag har sällan blivit mera förvånad än då jag trädde in i Mr Walsh’s mottagningsrum. Jag hade väntat att få se en i förtid åldrad man, nedböjd under det mångåriga fängelsestraffets tyngd, med dystra anletsdrag, präglade av den mildhet som vinnes i lidandets och prövningarnas hårda skola. Och mot mig kom en högrest gestalt, spänstig som en stålfjäder, livlig som en yngling, med blåsvart hår, örnblick och malmstämma. Vi kommo snart in på idrottens helgade område, som tyvärr för mig är terra incognita men där Mr Walsh rör sig som fisken i vattnet. Han är nämligen en av de drivande krafterna i the Gaelic Athletic Association, som i likhet med the Gaelic League satt som sitt mål fosterlandskärlekens höjande genom återupplivande av gaelisk kultur, och som följaktligen söker hos ungdomen inplanta kärlek till irernas gamla spel och idrottsövningar. Särskilt intresserar sig Mr Walsh för »hurling», Michael Collins favoritspel. Han presenterade mig ett vidlyftigt program för the Tailteann Games, som under hans presidium skulle hållas några veckor senare till firande av den sköna, visa och idrottsälskande drottning Tailtes minne, och ålade mig strängeligen att genast efter hemkomsten skriva några tidningsartiklar om denna nationella fest. Ack, han kunde ej hava valt ett mera inkompetent språkrör än en gammal professor, som för mer än 40 år sedan upphört med sin enda idrott, skridskoåkning. Jag erkänner ödmjukt att jag
142
