privat kår av beslutsamma extremister, vilka ej på minsta sätt stodo under Dail Eireanns kommando utan tvärt om — före 1920 — sågos med oblida ögon såväl av »the Headquarters» som av den civila befolkningen, emedan deras operationer framkallade grymma repressalier från myndigheternas sida. Vidare förklarar författaren bestämt, att i varje särskilt fall då en privatperson anträffades skjuten med den ominösa papperslappen »executed as spy» på bröstet, hade bestraffningen varit motiverad och rättvis. Med särskilt välbehag omnämner han »den blodiga söndagen» den 21 november 1920, då fjorton engelska officerare expedierades i sina sängar. »Denna operation var en av de mest lyckade.»
Av stort intresse är redogörelsen för det attentat som den 19 december 1919 förövades mot generalguvernören Lord French. Författaren skriver trohjärtat och okonstlat:
»Under hösten hade jag och mina kamrater långa och allvarliga överläggningar rörande vårt program. Vi hade alla den känslan att det ej längre var nog att skjuta poliskonstaplar och soldater, vilka endast voro anspråkslösa verktyg åt högt stående funktionärer. Deras död betydde ej så mycket, ty England kunde ständigt göra nya offer. Varför skulle vi ej kunna rikta en stöt mot regeringens högsta spetsar? Det skulle öka världens intresse för Irlands sak, sprida skräck i engelska statsmäns hjärtan och omöjliggöra brittiskt övervälde. England kan reda sig med förlusten av några polismän men ej utan en lordlöjtnant.
Resultatet av våra diskussioner blev att vi beslöto göra en attack på Lord French. Tappra och
152
