ÅKERBRUK OCH INDUSTRI.
Irland har världens bästa betesmarker men ingalunda dess bästa åkrar. Den ihållande nederbörden är mycket ogynnsam för sädeskulturen. Om den gröna ön blir isolerad från yttervärlden har befolkningen ej livsmedel för en månad.
Vad som ytterligare försvagar modernäringen är brist på kapital. Irland är ännu ett fattigt land; regeringen förmår icke anskaffa de hundratals miljoner som ett intensivt jordbruk skulle kräva, och farmaren har ej råd att köpa kraftfoder åt sina kreatur. En fet ko är lika sällsynt som en fet människa. När kon blir 2—3 år gammal säljes hon till en engelsk uppköpare, som har bättre förutsättningar att kunna förvandla magra nöt till feta.
Belfast är den irländska industriens högsäte. Där sträcktes kölarna till Olympic och Titanic, där florerar en linneindustri som gjort Irland världsberömt. Södra Irland är i stort sett ett jordbrukande land, men Dublin kan skryta med Guiness’ bryggeri, the biggest in the world.
Liksom varje annat land har Irland sin arbetarefråga. Lantarbetarefrågan är jämförelsevis lätt att ordna, ty jorden kommer mer och mer i händerna på självägande småbrukare, vilka äro kapitalister på samma gång som arbetare. Men städerna hotas alltjämt av konflikter mellan kapital och arbete. År 1913 organiserade James Larkin och James Conolly (s. 52) en strejk, som under månader lamslog Dublins ekonomiska liv, och i augusti 1924 framförde samma Larkin till Dublins proletärer det glädjande budskapet att han av Tredje Internationalen i
