Belfasts monumentala stadshus. Redan på vägen från stationen lade vi märke till det stora antal arbetslösa som nära nog trängdes på trottoarerna, och fingo veta att skeppsvarven för närvarande endast kunna sysselsätta halva arbetarstammen samt att i övrigt depression råder inom industri och sjöfart. Då vi stego ur bilen plockades ögonblickligen väskorna ut av ett par föga eleganta men mycket tjänstvilliga medborgare, vilka tyst och värdigt följde oss in i hotellet.
Hotel Imperial befanns vara en gammaldags byggnad med trånga trappor, halvtrappor och kvartstrappor, utan hissar eller andra moderna bekvämligheter i övrigt. Men rummen voro trivsamma, sängarna goda, personalen älskvärd och maten förträfflig. Vi fingo göra bekantskap med den mångbesjungna irländska frukosten, som till och med överglänser den engelska. Vad sägs om följande lilla menu?
- Kaffe eller thé med dopp, rostat bröd, smör och marmelad.
- Havregrynsgröt med mjölk.
- Stekt fisk.
- Bräckt skinka med ägg.
- Katrinplommon med grädde.
Och då klockan slår tio — den helga timma då servering av rusdrycker tager sin början — kan man krydda sin måltid med Guiness’ härliga stout, varvid tanken oemotståndligt och vemodsfullt går till de svunna tider då man i vårt goda land fick porter i stället för svart svagdricka. Sedan står man sig gott till lunchen, en enkel måltid med tre rätter, ost och dessert. Men därmed anser sig irländaren
