hava gjort nog för sin mage. En enkel thésupé avslutar vanligen dagens arbete.
Då vi begärde nycklar till våra rum möttes vi av förvånade blickar och betraktades tydligen som mycket misstänkta individer. Omsider lyckades man finna en nyckel, som passade till ett av rummen men som vi demonstrativt läto kvarsitta i den öppna dörren. Alla dörrar stå nämligen under större delen av dagen på vid gavel. »Här kommer intet bort», förklarade direktören med stolthet. Samma förtroendefulla förhållande råder på alla irländska hotell. Vilken angenäm trygghetskänsla bereder ej denna traditionella ärlighet![1]
Belfasts pulsåder går genom Donegall Street, där ett myllrande liv råder från morgon till afton. Skotska högländare med bara knän och säckpipor giva en diskret antydan om the British Empires överhöghet. Poliserna äro beväpnade med kolossala revolvrar, likaså de offentliga byggnadernas portvakter. Denna försiktighetsåtgärd motiveras därmed, att man aldrig kan vara säker för en ny invasion av Södra Irlands »gunmen». För övrigt gör befolkningen ett fridsamt och vänligt intryck. Om man går in i en butik blir man alldeles säkert tillfrågad om man ej tycker att Belfast är en vacker och trevlig stad, en fråga som man med gott samvete kan besvara jakande.
På Donegall Street följa de elektriska spårvagnarna så tätt på varandra att det ofta är svårt att gå över gatan. De äro stora och rymliga, i två våningar, den övre försedd med ett täckt mittelparti
- ↑ Jag hoppas att dessa rader ej komma under en hotellråttas ögon.
176
