POYNINGS LAW
Dessa drakoniska lagar förbättrade ej förhållandena utan ledde endast till en ökad förbittring i sinnena. Anarkien antog slutligen en så svårartad karaktär, att konung Henrik VII ansåg sig nödsakad att ytterligare inskränka det irländska parlamentets befogenhet. Uppdraget gavs åt Irlands styresman Sir Edward Poynings och fullgjordes med omsorg och målmedvetenhet. Är 1495 utgavs från Drogheda Poynings Law, vari stadgades att ingen bill fick framläggas för Irlands parlament innan den gillats av Englands konung. Detta blev under tre hundra år Irlands grundlag.
Bland övriga stadganden märkes ett absolut förbud för familjer av brittiskt ursprung att upphäva de irländska klanernas stridsrop.
Poynings efterträddes följande år såsom Irlands styresman av Gerald Fitzgerald, vanligen känd under benämningen the Great Earl of Kildare, en av Irlands mest beryktade hövdingar. Kort förut hade han av konungen blivit befalld att inställa sig i London för att stå till svars för åtskilliga mindre korrekta handlingar, bl. a. nedbrännandet av Cashels katedral. Vid förhöret hade infunnit sig en mängd anklagare, däribland ärkebiskopen i Cashel. »Hur kunde Du tillåta Dig att bränna denna ärevördiga byggnad», dundrade konungen. »Ja visst var det dumt», medgav earlen, »men se jag trodde att hans högvördighet var därinne.» Över detta frimodiga och ärliga svar täcktes H. M:t visa sitt behag genom ett rungande gapskratt. Och på varje ny anklagelse följde ett nytt fyndigt svar och ett nytt
