Sida:Irland och irländarna 1925.djvu/34

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

År 1587, då Irland hotades av den spanska armadan, mobiliserades hövdingarna till kusternas försvar. Men den mäktigaste av dem alla, Sir Hugh O’Donnell, ansågs ej fullt pålitlig, varför den engelske överbefälhavaren beslöt att såsom gisslan bortföra hans 15-årige son »Red Hugh». Efter fyra års vistelse i Dublins fängelsetorn lyckades den djärve ynglingen rymma, och vid hemkomsten efterträdde han sin gamle fader som släktens huvudman.

Vid denna tid voro the O’Neills och the O’Donnells åter vänner, och Red Hughs syster gift med Hugh O’Neill, earl av Tyrone. Den sistnämnde var liksom Fitzgerald en ivrig katolik, vilket bragte honom i harnesk mot den engelska regeringen. De båda svågrarna skredo till aktion, och efter några mindre skärmytslingar utkämpades ett regelrätt fältslag, som slöts med engelsmännens nederlag.

Ännu mera tillspetsades situationen under åren 1601—1602, då spanska krigsfartyg landsatte trupper till rebellernas hjälp. O’Neill och O’Donnell beslöto nu att leverera fienden en avgörande drabbning. Men krigsplanen förråddes av en irländsk överlöpare och den väntade segern förbyttes i nederlag. O’Donnell flydde till Spanien och O’Neill föll slutligen till föga för en av Elisabeth utsänd underhandlare, som på drottningens vägnar lovat honom att få behålla liv och frihet, ära och gods. En högtidlig ceremoni ägde rum på Dublins slott den 30 mars 1603, då Hugh O’Neill, earl av Tyrone, på knä inför lord Mountjoy, styresman över Irland, botfärdigt framförde sin undersåtliga hyllning till Elisabeth, drottning av England. Man hade uraktlåtit att meddela honom den sorgliga nyheten att

28