Sida:Irland och irländarna 1925.djvu/48

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

upprorsförsök, som var utsatt att äga rum i augusti 1803. Han hopsamlade ett vapenförråd i Dublin och försäkrade sig om hjälp från ett par av deltagarna i 1798 års uppror. Men redan i juli spordes att planen var känd, och i desperation försökte han i spetsen för endast 100 man att intaga Dublins slott. Han fick en oväntad men ovälkommen hjälp av pöbeln, som på öppen gata mördade en gammal vördnadsvärd överdomare, och i förtvivlan däröver flydde Emmet från platsen. Han blev emellertid gripen och dömd att först hängas och sedan halshuggas. Hans försvarstal inför domstolen är ett av de mest lysande prov på irländsk vältalighet, och hans dödsdag, den 20 september, räknas ännu bland Irlands nationaldagar.

DANIEL O’CONNELL

År 1805 inträdde Grattan i det förenade brittiska parlamentet och återupptog genast kampen för emancipationsidén, ehuru länge utan framgång. Men snart framträdde vid hans sida en annan storman, advokaten Daniel O’Connell, som år 1800 hållit sitt första offentliga tal mot unionen med England. Han var liksom Grattan en utmärkt talare och folkledare och förde liksom han striden med strängt konstitutionella vapen, men han var av hårdare virke och försmådde ej att genom en våldsam agitation sätta sinnena i brand: År 1823 bildade han the Catholic Association, som snart samlade alla Irlands katoliker. År 1828 blev Wellington premiärminister; han var själv irländare och kände sitt folk; han insåg att emancipationsfrågan endast

42