Att revolutionära sällskap florerat i Irland mer än i något annat land får sin naturliga förklaring i de olidliga förhållanden under vilka folket nödgats leva. Där ordet ej är fritt övergår det gärna i en viskning, och handlingar som begås i nattens mörker tåla ej alltid dagens ljus.
Mr Pollards bok är mycket intressant men bär ensidighetens prägel, vilket ju ej är någon större försyndelse hos en engelsman som till stor del måst basera sina omdömen på polisrapporter. Vi vilja göra en liten axplockning i hans rika dossier.
Det första kända hemliga sällskapet bildades efter »the Plantation of Ulster» och kallade sig the Defenders, försvarare av katolikernas rättigheter. Vid upproret 1641 övergick sällskapet till en framgångsrik offensiv med massmord på protestanter (s. 31).
År 1760 uppträdde i »Fighting Tipperary» de fruktade Whiteboys, vilka plägade skruda sig i vita skjortor för att försvåra signalementet. I början opererade de nattetid i små grupper, men längre fram djärvdes de framtåga i ordnade bataljoner. Programmet var ren terror, riktad mot de förhatliga engelska godsägarna och förpaktarna. Stympning av kreatur ingick i krigföringen, likaså mordbrand och andra våldsdåd. Rörelsen kvävdes av militär, men dess ande har gått igen i senare tider.
Samtidigt med the Whiteboys uppdöko i Ulster the Oak Boys, några år senare the Steel Boys och år 1774 the Peep-O’-Day Boys, alla protestantiska föreningar, vilkas medlemmar i stort antal emigrerade och bildade kärntrupperna i de irländska
4 Irland och irländarna.
