brigader, som i så hög grad bidrogo till engelsmännens nederlag i amerikanska frihetskriget.
1791 bildade Wolfe Tone i Belfast the United Irishmen (s. 39) och några år senare ombildades the Peep-o’-Day Boys till the Orange Society, som praktiskt taget fortlever än i dag.
Dessa protestantiska sammanslutningar voro motiverade såsom demonstration icke blott mot engelskt förtryck utan även mot befarade övergrepp från katolikernas sida. Ulsters protestanter deltogo i början i resningen år 1798, men efter massakern på deras trosfränder i Wexford ställde de sig på regeringens sida (s. 40).
1805 bildades the Ribbon Society, ett katolskt sällskap, vars medlemmar tvungos att avlägga följande hemska ed:
»Inför Gud allsmäktig svär jag, att jag vill vada upp till knäna i Orangemännens blod.»
1825 hade sällskapet kommit i misskredit och ändrade sitt namn till St. Patrick Boys, som sedermera återupplivades i Amerika under namn av the Ancient Order of Hibernians.
1840 bildade O’Connell the Repeal Association, som var riktad mot unionen med England (s. 43) och därför upplöstes, varvid dess extrema sektion ombildades till the Young Irelanders.
1858 bildades the Phoenix Society av O’Donovan Rossa, som sedermera fick hedersnamnet »dynamitens apostel», och ungefär samtidigt the Irish Republican Brotherhood, båda rent revolutionära sällskap som på sina program satt Irlands frigörelse med alla till buds stående medel. Dessa båda sällskap vunno livlig anslutning av irländarna i U. S. A.
50
