befolkning svåra lidanden och en storm av förbittring gick ut över dess ledare. Men när dag efter dag nyheten om nya avrättningar gick ut över världen inträdde en våldsam reaktion mot dessa blodsdåd. Irländarna sågo däri ett nytt bevis på att de betraktades och behandlades som en underkuvad och mindervärdig ras. »Om rebellerna varit tyskar skulle de hava blivit behandlade som krigsfångar, vilka man ej brukar fusiljera; om de varit engelsmän skulle de blivit ställda inför vanliga domstolar och dömda av sina landsmän. Men nu äro de endast irländare, och med sådana anser sig krigsrätten kunna göra processen kort.» Även från andra länder — till och med från England — höjdes indignerade protester, och när det blev känt att James Connolly i döende tillstånd blivit buren till avrättsplatsen befanns måttet vara rågat. Premiärministern Mr Asquith reste själv över till Irland, krigsrätten fick en vink att straffens mildring skulle göra en hälsosam moralisk effekt, och de ännu icke fullgjorda dödsdomarna mildrades till straffarbete. Bland de sålunda dömda märkas följande personer, vilka var för sig spelat en viktig roll i de följande årens händelser:
- Michael Collins (s. 116).
- William Cosgrave (s. 131).
- Eoin Mac’Neill (s. 137).
- Desmond Fitzgerald (s. 135).
- J. J. Walsh (s. 141).
- Eamon de Valera (s. 144).
- Constance de Markievicz (s. 148).
Sinn Fein, the Gaelic League och the Gaelic Athletic Association förklarades vara brottsliga
58
