beskjuten, och om en på goda skäl misstänkt individ blev dragen inför rätta befanns det i nio fall av tio omöjligt att få honom fälld. Intet vittne hade sett honom i närheten, men Sal och Peg försäkrade högt och rent att han just den kvällen dansat jig med dem många mil därifrån, och Pat och Mike gingo ed på att han just den timmen varit dead drunk. Till sist började polismännen »se rött» och togo rättvisan i egen hand, varvid misstänkta personer summariskt nedskötos.
Den i januari konstituerade folkförsamlingen, Dail Eireann, blev i september förklarad olaglig och upplöst men fortsatte sin verksamhet som »secret society».
I början av 1920 hade förhållandena blivit så olidliga att poliskåren måste förstärkas. Dess rekrytering inom landet var utsiktslös, varför friska krafter måste tillföras från England. Befattningen var ej tilltalande för hyggligt folk, men en mängd tvivelaktiga existenser lockades av höga avlöningar och spännande äventyr. Rekryterna voro i de flesta fall f. d. soldater, vilka ej kunde få eller ej ville hava fredlig sysselsättning, och längre fram lämnade fängelserna en betydlig kontingent. Tusenden och tiotusenden dylika äventyrare strömmade över till Irland och organiserades i militära kårer under befäl av egna officerare. Att anskaffa nya uniformer åt dem alla visade sig omöjligt, varför de blevo skrudade delvis i khaki och delvis med andra klädesplagg, så att den ene hade svart rock och bruna byxor, den andre brun rock och svarta byxor, o. s. v. Deras smeknamn blev black-and-tans, de svartbruna.
I jämförelse med dessa ordningens upprätthållare
