I februari 1920 framlade Lloyd George en ny »Government of Ireland Bill», enligt vilken skulle upprättas två irländska parlament, det ena i Belfast för sex av Ulsters grevskap, det andra i Dublin för den återstående delen av Irland. Dessa båda parlament skulle gemensamt utse medlemmar i ett Council of Ireland, vilket framdeles, efter överenskommelse mellan parterna, skulle kunna ombildas till ett för hela Irland gemensamt parlament. Förslaget godkändes, ehuru med tvekan, av Sir Edward Carson men förklarades oantagligt av sinnfeinarna. I december 1920 blev emellertid billen antagen av det brittiska parlamentet, och Södra Irland ålades att välja 124 medlemmar av det nya parlamentet, varjämte 4 medlemmar skulle utses av Trinity College. Resultatet blev vad man kunnat vänta. Alla de 124 valda medlemmarna blevo sinnfeinare, och det nya parlamentet blev endast en legaliserad form av Dail Eireann. Komediens andra — och sista — akt utspelades den 28 juni 1921, då vid det sydirländska parlamentets första — och sista — session endast de 4 av Trinity College utsedda medlemmarna infunno sig. Om någonsin benämningen rumpparlament varit motiverad så var det väl här.
I Belfast blev däremot det nya parlamentet öppnat den 7 juni, varvid konstituerades en ministär med Sir James Craig som chef. Parlamentet består av två kamrar, the House of Commons med 40 medlemmar — däribland Eamon de Valera — samt the Senate med 26 medlemmar. Parlamentets första session den 22 juni hedrades genom närvaro av konung Georg, som därvid yttrade följande ord:
»Jag vädjar till alla irländare att sträcka ut
