handen till försoning, att glömma och förlåta, att förenas i strävan för en ny era av frid, försoning och god vilja.»
Denna vädjan var väl behövlig, ty i Södra Irland rådde allt annat än frid och försoning. Det olyckliga landet skövlades av vänner och fiender. The Irish Republican Army, som nu räknade 200,000 man under Michael Collins mästerliga ledning, voro spridda över hela landet i en otalig mängd av »flygande kolonner», vilka döko upp än här, än där, brände polisbaracker, avskuro telegraftrådar, sprängde broar, anordnade bakhåll och därpå spårlöst försvunno. The black-and-tans, bragta till ursinne och förtvivlan, skonade varken skyldiga eller oskyldiga, ålder eller kön. Hela byar och stadsdelar uppbrändes såsom repressalier, och särskilt voro de kooperativa föreningarnas mejerier föremål för deras blinda förstörelselust. I Dublin vågade myndigheternas representanter ej visa sig på gatorna utan stark eskort, och offentliga byggnader voro kringgärdade med taggtrådsstängsel. Det var genom ett konsekvent fullföljande av denna terror som Michael Collins dag för dag kom allt närmare sitt stora mål: att göra engelsmännens tillvaro på Irland »uncomfortable». Icke ens Old England var förskonat för gerillakrigets fasor. I flera städer, till och med i London, förövades attentat mot byggnader och personer, och ministerhotellen måste dag och natt stå under stark bevakning. Situationen var helt enkelt olidlig och hade över hela världen
68
