Sida:Irland och irländarna 1925.djvu/75

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

blivit föremål för en allt annat än smickrande uppmärksamhet, som gav sig luft i skarpa anklagelser och indignerade protester. I parlamentet förklarade ärkebiskopen av Canterbury att de engelska trupperna gjort sig skyldiga till samma grymheter som tyskarna i Belgien, Asquith betecknade ohyggligheterna som den största vanheder för England, och arbetarpartiet naglade fast att här satts en outplånlig fläck på Englands heder.

Den 26 juni — 4 dagar efter Konungens stora tal i Belfast — gjorde Lloyd George ett nytt försök till uppgörelse med de motspänstiga sinnfeinarna genom att inbjuda De Valera till fredsförhandlingar i London. I juli slöts ett formligt vapenstillestånd och De Valera infann sig i London, åtföljd av Griffith och tre andra ur fängelset lössläppta sinnfeinare. Lloyd George var älskvärdheten själv, men irländarna höllo sig strama. »Jag är mycket glad att se Er här, Mr Barton», försäkrade premiärministern med sitt soligaste leende. »Strafffången n:r U. 133, om jag får be», blev det sträva svaret. De Valera gjorde anspråk på att bliva erkänd som den irländska republikens president och fordrade att det helt nyligen invigda Belfastparlamentet skulle upplösas.

Förhandlingarna ledde icke till något resultat men återupptogos i oktober, varvid De Valera, som i egenskap av Irlands statsöverhuvud ej ansåg sig kunna konferera med engelska ministrar, ersattes med den mera smidiga och resonabla Michael Collins. Den 6 december, sedan Lloyd George framlagt sitt ultimatum och därtill fogat den bestämda förklaringen, att om ett avslag skulle leda till fientligheter återupptagande vore han fast besluten att

69