ådraga sig mången gammal vapenbroders dödliga hat.
Det var icke någon lätt uppgift som väntade den nya provisoriska regeringen. Dail Eireanns ministär hade ännu icke upphört att funktionera, icke heller ansåg sig den brittiska regeringen vara fri från sina förpliktelser att upprätthålla lagar och förordningar förrän traktaten blivit vederbörligen ratificerad. Södra Irland hade faktiskt tre regeringar, Norra Irland en.
Redan under sista halvåret 1921, då vapenstillestånd rådde mellan Södra Irland och England, började stridslystna republikaner, som funno overksamheten tråkig, göra påhälsningar hos sina vänner i Norra Irland. Väpnade band överskredo gränsen och anställde raider på landsbygden, och till och med i Belfast ägde blodiga sammanstötningar rum, varvid den gamla fejden mellan katoliker och protestanter åter uppblossade. På våren 1922, sedan traktaten antagits, ökades ännu mer förbittringen mot »the usurpers», och Ulster översvämmades av »gunmen», mot vilka dess egna försvarskrafter voro otillräckliga. Men när the gunmen gingo så långt i fräckhet, att engelska officerare togos till fånga och engelska vapenförråd beslagtogos, kunde imperiet ej längre finna sig i en så uppenbar kränkning av vapenstilleståndet, och trupper kommenderades till Ulsters försvar. Inom ett par veckor voro inkräktarna kastade tillbaka över gränsen.
Under tiden hade situationen dag för dag tillspetsats i Södra Irland. De Valera och hans meningsfränder fortsatte sin propaganda för en »independent Irish Republic», och uppror planerades med en
