godas fiende, och Irland hade nu att välja mellan traktaten och ett fortsatt krig, vars slutliga utgång endast kunde bliva landets fullständiga ödeläggelse. Detta insågo Arthur Griffith och Michael Collins men icke De Valera och hans meningsfränder.
Ansvaret för detta bedrövliga missgrepp måste till största delen läggas på De Valera men även på Erskine Childers och andra militära rådgivare, vilka icke kunde eller icke ville inse situationens hopplöshet. Deras diktan och traktan gick ut på att genom upprepade övergrepp på engelska undersåtar och engelsk egendom framkalla ett återuppblossande av befrielsekriget, varvid britterna skulle mötas av en på nytt samlad irländsk front. Här låg motivet till de oroligheter som framkallades inom de av inbördeskriget oberörda norra grevskapen, sprängningen av atlanterkabeln från Valencia Island och andra skenbart meningslösa våldshandlingar. Vad den stora massan beträffar finna vi förklaringen i irländarens mottaglighet för vältalighet och, last but not least, i hans old fighting spirit. De Valera är vältalare, om också icke alldeles av Guds nåde, och hans passionerade vädjan till kamp »for Irish Freedom, for an independent Irish Republic», förfelade sällan sin effekt på primitiva sinnen. Paddy hade trivts alldeles utmärkt med gerillakrigets spännande äventyr och kände icke minsta dragning tillbaka till sin nedbrända stuga. Han själv, liksom hans far, farfar och ännu äldre förfäder, hade vant sig vid att i »the Government» se incarnationen av allt ont, en fiende som med alla till buds stående medel borde trakasseras och bekämpas. Att the Government nu övergått i irländska händer förändrade icke på
78
