ogillande av en beslutad decimering av Fristatens armé. Det lilla missförståndet blev dock snart uppklarat i allsköns gemytlighet.
Den gångna vintern har varit prövande för Irland och särskilt för Fristaten. De Valera lät fortfarande titulera sig »den irländska republikens president», och på liknande sätt uppträdde andra medlemmar av den regering som funktionerade under befrielsekriget mot England; de voro fortfarande »ministrar» och förkunnade vitt och brett att republiken ännu består samt att den republikanska armén är väl organiserad och redo att när som helst gå till storms mot de förrädare som offrat Irlands självständighet genom en vanärande fred med England. Ett stort antal republikaner äro invalda i Fristatens parlament men vägra resolut att intaga sina platser. Allt går igen: under unionen med England tillämpades precis samma taktik av Irlands representanter i Westminsterparlamentet.
Under trycket av dessa olidliga förhållanden såg sig regeringen i februari nödsakad att tillgripa en extraordinär åtgärd, som måhända kommer att bringa republikanerna till förnuft, nämligen att förelägga parlamentet en »Treason Bill», en lag mot landsförrädiska stämplingar. Förslagets innehåll var i huvudsak följande:
»Uppror belägges med dödsstraff.
Envar som antager titeln president eller minister eller annan representant för en obefintlig regering dömes till 5,000 £ böter eller fem års fängelse eller båda straffen i förening.
Vapenövningar äro förbjudna, likaså hemliga sällskap.»
80
