Rörande dödsstraffets tillämpning förelågo följande specialbestämmelser:
»Till hängning dömes envar som
- börjar krig mot staten eller gör försök att med våld avsätta den konstitutionellt valda regeringen,
- deltager i konspiration i sådan riktning eller bistår, uppmuntrar eller härbärgerar upprorsman.»
Nyheten verkade som en gnista i en krutdurk. De Valera och hans vänner betecknade billen som en ny tvångslagstiftning, fullkomligt i stil med traditionerna från det engelska tyranniets århundraden. Den temperamentsfulla grevinnan de Markievicz förkunnade vid ett folkmöte att första dagen efter den nya lagens trädande i kraft skulle hon bryta mot varenda paragraf. Även inom Dail Eireann höjdes indignerade protester. »Skall en moder bli hängd om hon ger en fristad åt sin son, då han är ’on the run’? Fordrar regeringen att hon skall jaga ut honom i mörka natten? Skola vi förmena våra politiska motståndare att föra samma språk som vi själva förde för några år sedan?» I Norra Irland konstaterades med bister skadeglädje »att Fristatens ledande män, vilka själva lyckats nå sitt mål med tillhjälp av stämplingar och våld, nu hotas med sina egna vapen».
Billen har emellertid blivit antagen av parlamentet, dock med några modifikationer. Så t. ex. beslöts att straffet för den som härbärgerar en upprorsman skall mildras till fängelse. Däremot avslogs ett väckt förslag att domstolen skulle få avgöra om dödsstraffet för deltagande i uppror kunde få mildras till fängelse: benådningsrätten ansågs böra läggas i regeringens hand.
6 Irland och Irländarna.
