Under den gångna vintern ha republikanerna haft god vind i seglen. En stark ekonomisk depression rådde och folket trycktes av tunga skattebördor. Höstens regniga väderlek hade förstört potatisen och omöjliggjort lufttorkning av bränntorv. Hunger och köld rådde i västra Irlands fattiga stugor. Allt detta hade framkallat ett dovt missnöje, som skickligt underblåstes av republikanerna, vilka naturligtvis voro medskyldiga till eländet genom de skador som vållats genom deras ursinniga framfart under inbördeskriget.
Den 9 januari diskuterades den ekonomiska situationen i The National Club, varvid den gamle John Dillon, som efter Redmonds död 1918 till unionens upplösning varit Irlandsgruppens ledare i Westminsterparlamentet, gjorde en skarp vidräkning med den nuvarande regimen, vilken han betraktade som »a fool’s paradise». »Då vi se tillbaka till det engelska förtryckets dagar ter sig den regimen som ett paradis i jämförelse med den nuvarande. Vi stå inför en rent förtvivlad ekonomisk situation.»
Regeringen har sålunda en allt annat än angenäm ställning, men gör, av allt att döma, aktningsvärda försök att återställa ordnade förhållanden och ta den oroliga befolkningen med lämpor. Presidenten, mr Cosgrave, fick för någon tid sedan mottaga en deputation av representanter för Corks handelskammare, vilka föreslogo honom en radikal och onekligen originell lösning av det ekonomiska problemet: att slopa hela inkomstskatten; vilket skulle göra Irland till ett Eldorado, där rikt folk skulle skynda att placera stora kapital, till fördel för landets barn. Presidenten lovade med väl bibehållet allvar att han och
82
