hans kollega finansministern skulle ägna förslaget den största uppmärksamhet, men utbad sig dock att »få det skriftligt». Irländarens humor sviker honom aldrig.
Förhållandena blevo ytterligare tillspetsade genom en valrörelse, framkallad av nio parlamentsledamöters frivilliga avsägelse. De avgående tillhörde de s. k. nationalisterna, vilka intogo en mellanställning mellan regeringspartiet och republikanerna och vilka, i motsats till den sistnämnda gruppen, ansågo det vara mera lojalt att ställa sina platser till förfogande än att låta dem stå obesatta. Nu vidtog en agitation som i energi och livlighet ställer våra beskedliga valmöten ohjälpligt i skuggan. Brandtal höllos, avbrutna av skrän och visslingar, talarna och deras marskalkar bombarderades med ägg — förmodligen ej av det färskaste slaget — åtskilliga herrar blevo genompryglade och två ihjälskjutna »av misstag».
De Valera slog naturligtvis nya rekord. Temat var oföränderligen detsamma: regeringen hade sålt den irländska nationen till England; i stället för den utlovade friheten hade folket kommit under ett nytt slaveri; nationen är föremål för hela världens förakt o. s. v. Det enda botemedlet är upphävandet av Fristatens ställning som »dominion» och dess sammanslagning med norra Irland till en oavhängig irländsk republik; kan icke detta mål nås på fredlig väg, måste vi på nytt gripa till vapen, även om detta skulle leda till »another round with England».
Vid De Valeras sida kämpade värdigt en från Amerika införskriven agitator, rev. O’Flanagan. Hans specialitet låg i invektiven: han utöste måttlösa fräckheter mot England, mot regeringen och
